Tyck synd om dem som behöver Mama

KOLUMNISTER

Många är de som redan retat upp sig på den nya föräldratidning, nej, jag menar den tidning för mammor som kommit med sitt första nummer, "Säg Mama".

På Expressen Kultur har den kritiserats för sitt vita medelklassperspektiv och i förra veckan skrev Ira Mallik på Aftonbladet Kultur att tidningen hänger sig åt frossandet i "kärnfamiljs-, medelklass- och konsumtionsideal i stället för omvälvande idéer". Nu behöver ju inte allt nytt som görs på mediemarknaden innehålla "omvälvande idéer" för att ha ett underhållningsvärde.

Men en bättre start kunde den alltså inte fått, omskriven överallt. Även här och nu. Jag måste säga att samtidigt med känslan att "vad är det här för skit?" upplevde jag ändå att det fanns något befriande i det perspektivlösa förhållningssätt till omvärlden som Mama visar upp. Sååå många journalister i dag försöker låtsas att de drivs av klasshat och hatar orättvisorna i samhället och sedan sitter de med sitt rödvin och erkänner motvilligt att de har svart städhjälp eller har inkomster som inte riktigt matchar "fotfolkets".

Tidningen Mama görs uppenbarligen av den där typen av mediebrudar som inte snackar om sitt klasshat utan gottar sig i sitt välstånd i stället och det sticker naturligtvis i ögonen. De hycklar inte med att de njuuuter av att vara mitt i karriären, ha kompisar som heter Haag och Schyffert i efternamn och har råd att åka till London med sina bebisar och shoppa coola barnkläder. De verkar inte ha några större problem än "Buhu kommer någon på jobbet att komma ihåg mig nu när jag är mammaledig" och "duger jag fastän magen är lite slapp".

I den här tidningen berättar man öppet vilka man är. Eller vad sägs om presentationen av chefredaktören och hennes son. På bild: han i liten hipp röd

t-shirt med vita byxor till, perfekt matchande mammas kläder. Hon har ett par högklackade skor bredvid sig som för att markera både sitt moderskap och sin karriär. Om lilla sonen fick en fläck på tröjan - skulle hon bryta ihop då? undrar jag.

Eller vad sägs om dagboken: ett reportage som ska finnas i varje nummer och där en mamma skriver om sin vecka. I detta nummer: vd:n för en stor inredningsaffär i Stockholm.

Två sidor med mycket: "sätter mig och mediterar", "frukost, mmm " jag älskar när det luktar rostat bröd i lägenheten" " "Ensamlunch " sitter och njuter en stund innan jag tittar mig omkring på alla kända och okända människor. Jag älskar att gå till ställen med okända ansikten"" Det säger sig självt att en stressad sjuksköterska eller en ensamstående morsa aldrig skulle fixa att skriva den dagbok som den här tidningen behöver.

Tonläget i tidningen blir allt högre ju mer man bläddrar: Barnvagnstestet: Varje kärra representerar en mammatyp:

"Inglesina Max: för dig som ska till Milano för att synas" (nej, jag skämtar inte). "Peg perego pilco matic: för dig som ska till London för att shoppa". Och så den

lite sunkiga vagnen då: "Pozy Pixi: för dig som ska till Skansen". Graco Citi passar mamman som ska

"till Paris för att njuta". Babyproffsens standardsulky passar dock bäst på Posten.

Nej, i den här tidningen finns inget hyckleri inte. Inga förbättra världen-budskap. Detta är inte en tidning för ALLA. Detta är en tidning för tjejer som tycker att de är lyckade. Och de är inte sjuksköterskor eller Kommunalstrejkare inte.

Jag måste dock erkänna att jag tycker synd om dem som behöver Mama. Eller som gör den.

Det finns något oerhört tragiskt över att unga kvinnor,

60- och 70-talisttjejer i det här fallet, fastnat så totalt i könsrollerna att de inte känner sina män. Hur ska man annars förklara en tidning som heter

Mama och som på det stora hela bara handlar om mödrar.

Och deras liv verkar rymmas i det 50-tal senast uppvisat i biofilmen "Far from heaven". Där kvinnor är kvinnor och män är män och modern tar huvudansvar för barnen och utåt sett ska allt vara perfekt, varken fasad

eller smink får uppvisa sprickor. Livets mening är att låtsas att man känner sig lika lyckad som man ser ut och inte bjuda på det som sker bakom stängda gardiner. Det är det sorgliga med den här tidningen, inte att den har ett medelklassperspektiv.Detta är inte en tidning för ALLA. Detta är en tidning för tjejer som tycker att de är lyckade.

ARTIKELN HANDLAR OM