GI-dieter är bantning – inte en livsstil!

KOLUMNISTER

Jag fick ett samtal från tidningen Amelia. Äntligen får jag bli omslagsflicka, tänkte jag. Det skulle ju passa så bra nu är jag ska bli programledare och allt.

– Ja, vi skulle vilja ha dig till omslagstjej fast det är en GI-special, sa tjejen. Vi har hört att du gick ner i vikt med GI.

Jag såg bilden framför mig. Jag med måttband runt midjan. Min fläskiga före-bild och min aningen mindre fläskiga efter-bild. Inte så hett. Men vad fan, tänkte jag. Ställde lite krav dock. Inget måttband och att jag inte bara skulle vara positiv till GI, utan kunna säga som det är. Det är en effektiv diet men sjukt jobbig också. Då hörde Amelia-kvinnan inte av sig på flera dagar. Till slut fick jag ett artigt mejl om att de inte skulle ha någon stor GI-special.

Förra Amelia-omslaget pryddes av singelmamman från dokusåpan, hon som alltid visar underkläder. Hon stod där med måttband. Prisade GI. En vecka senare var hon med i en kvällstidningsbilaga: ”Aldrig mer diet”. Nu äter hon gräddsåsen uppenbarligen

Det konstiga med GI-dieterna är att vi behandlar dem som om de produceras av staten och kommer med medborgarskapet. Inte som en del av en dietindustri som omsätter väldigt mycket pengar.

Ändå. Även jag var ett GI-offer. Började för exakt ett år sedan ihop med en kompis för att få bort gravidkilona. Vi körde extremvarianten. Två veckor cold turkey. Ingen läsk, ingen frukt, inget bröd. Inget socker alls. Vi skakade och svettades. Det susade i skallen och snurrade under skorna. Varje dag inleddes med en äcklig tomatjuice och sedan alla dessa jävla ägg. Jag åt så mycket ägg att det rann äggvita ur öronen på mig till slut. Jag drömde om ägg som jagade mig om natten. Men kilona rasade. Fem kilo på två veckor. A quick fix för en individ som vill ha allt. Nu. Beröm fick man och sög i sig också.

Men en diet är alltid jobbig. I mitt fall höll jag på att få krupp på all mat man förväntas laga själv. Allt som ens familj inte vill ha, som blomkålsmoset. En dag tittade min dotter på mig där jag stod i köket och sa: ”Du lagar mat hela tiden”. ”Jag vet” , pep jag ynkligt och strök svetten ur pannan och gjorde min sjuttielfte omelett.

Ett år senare har jag lyckats hålla sex av tio kilo. Inte illa. Så heja GI. Fast

samtidigt. Det är så trist att begränsa sig och vad än GI-förespråkarna säger så gör man det. Och fullkorn är inte alltid godare. Det är INTE godare med fullkornstaco! Nejnejnej! Och för att inte tala om alla cash GI-gurusarna tjänar på os s. Som Paulún. Hans små mellanmålspåsar, med nötblandning i, kostar runt 25 kronor i min mataffär. För en minipåse! I Alis deli bredvid mataffären kan jag köpa nötter och torkad frukt till halva det priset.

Min poäng? Vi i medierna måste skriva om både för- och nackdelar med olika dieter. Och GI är bantning, inte en livsstil. Vad ska vi annars kalla ”kraschstarta” gå ner fem kilo på två veckor med GI” som varenda helgbilaga stoltserar med.

Nu först, vid 33 års ålder, fattar jag grejen med träning. Jag har precis börjat. Jag hatar att kånka väskan. Hatar känslan efteråt när man går till jobbet och fortfarande är svettig. Jag tycker innerst inne att det är väldigt ofräscht att träna. Men vinsten! Vilket skönt liv att träna flera gånger i veckan, bli frisk och stark och kunna äta god mat utan att sitta och GI-anpassa allt.

Men kanske är jag lurad igen. I stället för att springa gratis i skogen sitter jag på en spinningcykel på ett dyrt gym. För att någon sa att det bränner mest fett?

I slutändan är jag bara ännu en av miljontals västerländska fettneurotiska flickor. Vi tillhör samma armé och slåss mot gemensam fiende: celluliten. Vi vinner aldrig, skyller allt på oss själva.

Det är ack så sorgligt.

FAKTA

Tito Beltran ska lämna tillbaka sitt svenska pass. Jippie!

Snart finns det bara push up-behåar. Vi som inte har någon längtan efter en extra rumpa framtill, vad ska vi göra?

ARTIKELN HANDLAR OM