Nu har kvinnorna tagit över ölmagarna

KOLUMNISTER

Jag har varit på Kreta i två veckor. Jag har byggt slott med mina barn på mjuka sandstränder, med Medelhavet glittrande bakom mig och fiskebåtarna kluckande därute på vågorna. Jag har tänkt på livet och dragit tunga lyckliga suckar.

Jag har ... stirrat in i skrev där bikinitrosorna halkat på sned och tvåveckorsskägget och finnarna har släppts ut på bete. Jag har stirrat in i oräkneliga regnskogsskrev som skulle få Katrin Schulman att på studs skriva in sig på universitetet för att göra en avhandling om bortglömda stammars framodling av en ny sorts kisstofs.

Vi tar det från början. Varje sommar klagar vi på samma sak. Gubbarna slänger T-tröjor och skjortor och släpper ut de vita ölbukarna i full frihet, som nykläckta studentfyllon har de stört vår sommarvardag. På restauranger, på banken, på Ica.

Vi har suckat: ”Klä på er något för Guds skull. We don’t want it.” Men som på så många områden där tjejer börjar komma i kapp har kvinnorna nu tagit över ölmagerollen. 

Jag kan meddela att den svenska kvinnan verkar vara i ”fin” form. Hon skäms inte över sin post-2.5 barngravida kropp. Hon kör glatt på med bikinin hon köpte 1987 och struntar fullkomligt i att den skär in i ett av fyra rumpveck. Hon bär sin bygelbehå nonchalant, två bröst på varje sida, so what? Om hon stolt håller sig på stranden? Nä, hon går till kiosken i den där bikinin och i kön pillar hon med jämna mellanrum ut trosan ur rumpan och där står man bakom, förtryckt i sin KRETA-sarong för herregud, jag trodde fortfarande att kvinnor skylde sig in public (även de spinkiga modelltjejerna, yes).

Jag har suttit och intagit min lunch på hotellrestaurangen och tittat upp från tzatzikitallriken bara för att mötas av en mamma som knäpper spännena på ungens sandaler med arslet tryckt mot min näsa.

Man kan å ena sidan se det som en befrielserörelse i det lilla. Den västerländska mätta kvinnan gör fingret åt de 17-åriga Elle-modellerna. Den genomsnittliga kvinnan skiter totalt i Kate Moss.

Den genomsnittliga kvinnan har bröst och röv och tänker inte ta på sig sarong för att andra inte ska må illa. Det är ju om sommaren vi verkligen inser att vi är så lurade av alla de där tusentals bilderna av perfekta bebistjejer som vi matas med och som får oss att ta till hantlar, krämer och knivar för att försöka komma någonstans i ytterkanten av att likna dem. 

Eller så är det inte alls så där romantiskt utan bara en massa kvinnor som fött barn och nu lever för familjen och inte har tid eller råd att putsa på fasaden. Jag menar, hantlar, krämer eller knivar, kampen mot kroppen kostar mer än att rusta ekonomiskt för ett krig. 

Men måste vi bli de nya ölgubbarna på köpet? Kan man inte slänga den där sarongen över kroppen på restaurangen, bara som en gest att det kanske inte passar sig att vara halvnaken utanför beachen. Eller är jag pryd? Är det mig det är fel på?

Väl hemma nu väntar jag bara på det obligatoriska kvällstidningsuppslaget där tio helt vanliga kvinnor (alltid kvinnor så klart) ska visa upp ölmagarna till och med utan underkläder och tala ut om hur de ääälskar sina kroppar.

Så att vi som befinner oss någonstans mittemellan, som leker med våra barn på stranden, men ändå inte lärt oss att omfamna exakt vartenda kvarglömt gamla gravidkilo ska skämmas en smula. Att vi inte är så där friska i huvudet.

Jag tror att jag bara önskar mig en frizon ibland. Där jag får tänka själv om min kropp och andras och där medierna varken vältrar sig i den perfekta eller icke-perfekta kvinnokroppen.

Men det är en utopi. Kanske till med och en trist utopi, jag vet inte. Kanske måste jag bara lära mig uppskatta kvinnan i sju storlekar för liten bikini med röven i mitt ansikte. Kanske är jag bara för uppfuckad för att förstå att hon är min mujahedin. 

ARTIKELN HANDLAR OM