Gift ner er, business- brudar – för barnen

KOLUMNISTER

Christina Liljeström, 35, är direktör för svenska handelskammaren i London. Hon är gift och har en dotter på 17 månader. I DN i söndags följdes en dag i hennes liv. Jag fick ont i magen av den bild som tonade fram i reportaget.

Hon gick upp 06.05 och hann lämna hemmet innan dottern vaknade. Senare på dagen klämde hon in en date på 45 minuter på öppna förskolan med dottern och nannyn. Hon lämnade kontoret ”tidigt” just denna dag och var hemma till att natta dottern 19.

Nu ska Christina dra hem till Sverige eftersom hon inte får ihop barn/karriär i London. Men i Sverige ska hon jobba på Erik Penser bankaktiebolag – det blir säkert korta arbets­dagar där. Hennes man är på resande fot under reportaget. Man undrar: kommer dessa föräldrar träffa sin unge mer i Sverige? Jag saknar den frågan i reportaget.

Christina, varför skaffade du barn?

Att se sitt barn 45–60 minuter på en dag för att man gör superkarriär? Jag tycker att det låter jävligt sorgligt.

I synnerhet om man är en superkarriärist med topptoppjobb och pengar. Människor i näringslivet verkar inte ifrågasätta normen att jobba jämt och gör inget för att förändra villkoren. Alla verkar vara överens om att det måste vara så.

Eller har kvinnor börjat tycka att jobb är roligare än vardagen med barn?

Om detta skrev jag på min blogg och herregud vilken debatt det blev. Stackars Christina Liljeström har ingen aning om hur vilt vi har debatterat henne. Många av mina läsare ansåg att jag la skulden på kvinnorna. Att männen alltid har jobbat så här inom näringssektorn.

Men jag fick också mejl som detta: ”När jag jobbade som au pair i London var det precis så. Föräldrarna hann sällan hem innan barnen lagt sig och gjorde de det så var det en halvtimma innan de somnade. Ibland åkte de till Paris på viktiga möten och var borta över natten, men barnen märkte ingen skillnad. På kvällarna när barnen låg i sina sängar och ville nåt ropade de oftast på mig trots att de visste att föräldrarna kommit hem.”

Jag undrar: Är målet med jämställdhet är att vi ska bli som män? Det är ett manligt ”affärsbeteende” att inte träffa sina barn. Jag brukar exemplifiera med Christer Gardell, superframgångsrik riskkapitalist som brukar yra om att jämställdhet inte är en fråga i hans bolag, att kvinnor inte gillar att tävla för det gör dom minsann inte på hans tennisklubb (man undrar hur han har kunnat bli så framgångsrik, vem har han legat med?) och som har tre döttrar som han aldrig spenderat en pappaledig dag med. Ska framgångsrika kvinnor nu då verkligen välja samma väg?

Vilket trist mål i så fall. På med knytblusen tre dagar efter förlossningen och sedan jobba jobba jobba tills vi blir gamla och har massor av pengar på hög. Vad trist för barnen framförallt.

Men då blir mitt råd till blivande unga businesskvinnor – våga välj en (karriärmedioker) lattepappa i alla fall! Allt för många framgångsrika kvinnor vill ha lika framgångsrika män medan framgångsrika män nöjer sig med hemmafruar.

Näringslivsbrudar jag känner jobbar nämligen dygnet runt OCH tar allt ansvar för barnen/skolan/loven/hushållsinköp med mera. Skillnaden mot en lågavlönad kvinna i andra mer lågavlönade sektorer är att karriärkvinnan kan köpa sig fri tidsmässigt genom få hjälp med markservicen därhemma. Och ett barn med två

superframgångsrika näringslivsföräldrar har ju uppenbarligen dragit en stor nitlott. Kan brudarna på Handels tänka sig en man som vill jobba lite mindre än sin framgångsrika tjej? Jag tror att det finns några sådana därute.

Våga gifta ner er, helt enkelt. Det kommer att bli ert lyft.

FAKTA

Scotts som aldrig åker ur Dansbandskampen. Som vanligt blir det fel när folket säger sitt.

Mörkret. Nu kommer det på riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM