Känner ni verkligen igen er i det här?

KOLUMNISTER

När kvinnor får problem med livspussel så skrivs det ett hav med handböcker. (Har inte hittat någon bra motsvarighet hos män, kanske managementböcker till jobbet då). Om hur hemmets projektledare säger upp sig, hur man får ett skönare mammaliv eller tio steg till att

lösa livspusslet. De främsta gurus-arna är Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe som nu senast kom med handboken ”Skriet från kärnfamiljen”. Jag misstror inte att det finns kvinnor som lider av livspusselsjukan. Att många kvinnor går av på mitten för att försöka leverera på alla håll, samtidigt som män smiter undan fortfarande. Men när jag läser råden till livspusselkvinnorna från Ernsjöö Rappe och Edgren

Aldén börjar en tanke gro.

Så här råder dom kvinnor att hantera livsstressen i Aftonbladet: ”Ta hem gäster trots att ni inte har städat. Bjud på hämtmat. Ta med färdiggjorda plättar till föräldrapicknicken och strunta i att klistra upp wallies i barnens rum”.

Förlåt, men alla ni kvinnor därute som läser min krönika just nu: känner ni igen er i det här? Är det inte tvärtom så att dom flesta av oss just lever efter just dessa råd? Vi ger våra barn halvfabrikat rätt ofta, vi blåser lite ballonger till kalas, vi renoverar inte hallen ens under pistolhot, vi köper festis och torra färdiga pannkakor till dagispicknicks och vi är allmänt halvbra eller halvkassa hur man nu väljer att se på det. Och vi visste inte att det var ett stort problem innan det konstruerade och allt annat än livsbejakande ordet livspussel uppfanns. Om man hinner stressa över picknicken på dagis/renovering/bullar/middagsbjudningar – då har man för mycket tid. Då ska kvinnor inte läsa böcker om hur att lära sig våga köpa fiskpinnar på Konsum eller hämtmat om kompisar kommer på besök utan skaffa sig en hobby. Kanske gå upp i tid på jobbet.

Det är lite som att svära i kyrkan att tycka att folk får skärpa sig lite. Vi ska sitta här i våra offerroller och aldrig komma till dörren (kan också benämnas Maria Sveland-sjukan men det är en annan historia).

”Naturligtvis betalar vi ett högt

pris om vi dessutom ska fixa en fiffig förvaring i hallen, bakar, odlar och dukar fint”, säger författarna vidare till Aftonbladet apropå allt kvinnor vill vara bra på förutom att jobba och hålla liv i barn.

Jag tror helt enkelt inte att de flesta kvinnor hinner allt det där. De flesta kvinnor kämpar för att få ihop allt men på en annan nivå. Det räcker för många att jonglera fiskpinnar, ekonomi och dagishämtningar. Syltning och sådant, det pågår i en krets som tävlar om Fröken Mama-kronan och läser tidningar om andra perfekta mammor.

Förra veckan avslutade jag med att hoppas att tv-karaktären Tabita kunde inspirera fler kvinnor. Jag är där igen. I söndagens avsnitt av Mia&Klara sitter Tabita på föräldramöte. Lärarinnan säger att tjejerna är lite dåliga på att ta plats i skolan och våga höras och en mamma i scarfs och kavaj som sitter bredvid Tabita frågar om tips på hur man får tjejerna att våga mer.

Då föreslår Tabita att mammorna kanske kunde bli mer förebilder till sina barn genom att våga vara lite... fuktiga. Jag vill inte vara så sexistisk att jag... men nu när jag tänker på det... har man tid att sylta, baka och renovera samtidigt som man sköter jobb och barn, kanske man hinner ett litet ligg också.

Bara ett förslag, systrar.

FAKTA

Onsdagar i [email protected]

”För alla barn som lider i det tysta”. Friends nya reklam med en liten tjej som sjunger en sång om hur osynlig hon känner sig är så bra att jag gråter när jag ser den. Alla Friends (nätverk mot mobbning) kampanjfilmer är så bra att det är löjligt.

Diplomaterna på SVT

är slut. Ingen mer UD-sprit, rasism och nätverkande med shejker och flygvärdinnor alltså.

Livet blir tomt ett tag.

I morgon: Anna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM