Hon skriver om sin mammas alkisfester

KOLUMNISTER

Det ska vara en pappa i boken. Egensinniga, alkohol-iserade, semipsykiskt sjuka, socialdemokratiska, excentriska, vagabondpappor. Döda eller levande spelar roll. Vad dom döda förresten tycker om att få sina historier berättade får vi aldrig veta. Hur Åsa Linderborgs pappa känner över att alla hans brister så väl som hans styrkor är helt blottlagda? Skulle Allan Schulman förresten vara stolt över Alex? Säkert. Det är dessutom privilegiet de efterlevande har. Att få vittna om historien.

Och papporna som fortfarande är i livet verkar ju inte klaga. Hanna Hellqvists pappa ställer glatt upp på hennes historiemålning och gästade till och med Skavlan ihop med sin dotter och kluckade förnöjt när Hanna drog galna historier om sin udda far. Mian Lodalens pappa fick läsa manuset innan utgivning och verkar enligt dottern nöjd, trots att boken är fylld med galna historier som den om hur han till och med drog med dottern på porrbiograf en gång.

Papporna är alltså nöjda. Det är väl att slå in öppet mål att analysera det något ytterligare. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det är helt okej att vara alkoholiserad eller bara vanligt excentrisk – som far. Män får båda vara farsor och en massa annat inklusive supande blåbär. Vi förväntar oss inte att män ska klara något större ansvar. Och barn kan skriva om dessa fäder för att dessa fäder sågs som tysta och starka och ärliga i all sin brist på ansvar. Inget bekommer honom ändå. Inte ens hans barn. Så han kan ta’ t. Han är nöjd med boken. Det är på sätt och vis obeskrivligt sorgligt.

Och i hyllorna gapar ett hål, där böckerna om excentriska eller farliga eller udda mammor kunde stått. Men dom är inte så många. När dessa män drog ut i världen eller ner till Systemet så stannade mammorna kvar (minus Åsa Linderborgs mamma). Hur kul är den som stannar? Nej, det är väl Linderborgs morsa vi alla längtar efter att lära känna egentligen? Fast, några modersuppgörelser ur min generation borde ändå stå där, på den tomma platsen i bokhyllan. Vart tog dom vägen?

Nej, just det, vi döttrar – och söner – lärde oss att mammorna inte skulle klara det.

Då skulle mamma gråta och bli väldigt ledsen och besviken. I alla tider har döttrar lärt sig att med sin mamma är man bästa förtroliga. Papporna har aldrig krävt det av något barn, av något kön. Men döttrar och mödrar håller ihop. Delar skuld. Ditt liv är mitt liv. Det är en tyst överenskommelse. Det finns en omerta – tills döden skiljer oss åt och kanske inte ens då berättar vi din historia, mamma. Om hur livet inte riktigt blev som du ville och hur fler än du själv betalade det priset.

Så länge får vi hålla till godo med att mammor skildras först när de gått långt över gränsen för all anständighet och döttrarna inte längre plågas sönder och samman av att hemlig-heter måste förbli hemligheter. Jag tänker främst på artisten Jessica Andersson. Jag har alltid varit svag för Jessica Andersson. Hon är snygg och verkar trevlig och klok och hon har massor av talang. Nu har hon skrivit om sin uppväxt med en missbrukande mamma och alkisfesterna hemma och fosterfamiljer och mörka djupa skogar av rädslor och ensamhet och utsatthet. Och det är ett maskrosbarn av oanade mått vi pratar om, men det har ni ju redan fattat.

Att Jessica Andersson skrivit en bok om en mamma som fortfarande är i livet är naturligtvis inte helt oproblematiskt – det blir en ensidig historia där en person som lever och inte får komma till tals måste ta konsekvenserna av berättelsen (även om hon anonymiserats i boken). Men likväl är det väldigt modigt av en dotter att skriva om sin levande mor på det här sättet. Men i Jessica Anderssons fall gäller inte omertan längre, den är slagen ur spel. Det vet denna mor också innerst inne. Jessicas överlevde helvetet – hon äger rätten att berätta. Omertan gäller i mellanlandet. Där de flesta av oss andra rör oss.

ARTIKELN HANDLAR OM