På Facebook får ju ingen missfall

Söndag
KOLUMNISTER

Det tar ett tag innan jag fattar vad hon säger:

”Det ville sig inte.”

Men så hör jag snyftningarna och börjar stamma.

– Men ... när? Ni var ju på grillfest i går. Det såg jag på Facebook.

Jag hör genom luren hur hon skrattar till mellan tårarna.

– I går morse. Men du vet hur det är ... Ingen får missfall på Facebook, säger hon.

Det är andra gången vi har samma konversation, jag och min fina, älskade vän med den fientligt inställda livmodern. Jag försöker trösta det som inte går att trösta. Vi pratar om en bebis som fanns, som inte finns. Som är så efterlängtad, önskad och älskad som ett barn kan bli. Men som inte blev hennes bebis den här gången heller.

När vi lägger på loggar jag instinktivt in på ansiktsboken. Går rakt till hennes sida. Tittar på bilden jag gett en tumme upp så sent som kvällen innan, hennes grillkväll med vänner.

Hon är vacker.

Hon ler.

Med munnen, tänker jag. Inte med ögonen.

På Facebook får ingen missfall. Orden ringer i mitt huvud. Jag klickar in på nyhetsflödet.

Han som precis har separerat har gjort en tumme upp på sitt ex statusuppdatering om något obetydligt, trots att de skrek på varandra sist de pratade.

Hon som jag vet räknar dagarna till hon ska säga upp sig i augusti har lagt ut ännu en bild från sitt jobb med ett par floskler om underbara arbetskamrater.

Allt på Facebook är inte lögn. Men mycket är det.

Bland de genuina guldkornen i människors liv, junibröllopen, semesterbilderna och midsommarfirandet, ligger de där, inklämda i cyberrymden. Små falska illusioner om ett lyckat liv.

Den där ramsan om ”sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” smattrar förbi.

Måste vi ha sol inne – bara för att det råkar vara sol ute?

Grillkvällar och rosé och hoppbilder på stranden.

På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.

Jag öppnar ett nytt fönster och går in på sidan igen. Går bakåt i tiden bland mina egna statusuppdateringar. Det visar sig att jag inte kastar sten i glashus. Jag lyfter upp betongklumpar och hivar iväg dem.

Sju bilder. Jag ler på varenda en.

Med munnen. Inte med ögonen.

Och jag undrar hur en äkta statusuppdatering skulle tas emot bland mina 401 vänner.

Hur många tummar upp det skulle resultera i att skriva ett inlägg om hur jobbig den senaste månaden varit.

Om jag berättar hur arg jag är på mig själv att jag tröstätit och gått upp fem av de femton kilon jag gått ner?

Hur rädd jag är för att den andra boken jag skriver ska bli sämre än den första?

Hur jag tillbringade den senaste skiftledigheten med att ligga i sängen i pyjamas i fyra dygn och kolla på Elementary?

Skulle jag få fyra tummar? Fyrtio? Fyrahundra?

Jag leker med tanken att skriva ”Just nu är det inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet” på Facebook.

Men jag tycker genuint om de där 401 personerna. Vill inte förstöra de- ras semesterstämning, om än ens för några sekunder, tills de tummat upp och gått vidare med sina liv.

Så jag skriver ingen statusuppdatering i dag.

Jag väntar tills jag mår bättre.

För på Facebook får ju ingen missfall.

Veckans krönikör

Namn: Carina Bergfeldt Ålder: 33 Familj: Stor Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet som också skriver deckare Bor: Stockholm

ARTIKELN HANDLAR OM