Jag vägrar tro att ingen bryr sig om Rima, 7

KOLUMNISTER

NIZIP. Vi befinner oss i ett flyktingläger nära gränsen till Syrien. Det är min och fotografen Magnus Wennmans tredje resa till ett tredje land på lika många veckor. Syrienkriget fyller dessvärre fyra år den 15 mars och UNHCR bad Aftonbladet att uppmärksamma detta.  

På vårt första möte pratade vi hashtaggar.

FN-organet föreslog #vembryrsig.

Det var inte ett skämt.

Få saker är så svåra som att få folk att bry sig om Syrien. Få saker är så svåra som att få svenskar att vilja ge pengar till barnen på flykt från sitt land.

När vi under en vecka 2012 samlade in pengar till svältande barn i Afrika fick vi ihop 12 miljoner. När vi samma höst gjorde en lika lång insamling till Syriens barn blev slutsumman 680 000 kronor. Ergo #vembryrsig.

På sätt och vis kan vi förstå att det är svårt att hänga med i Syriensvängarna. Först var Assad en galning och oppositionen var bättre. Sen började vissa oppositionsgrupper också att bomba sina landsmän och då var alla dumma. Sen kom IS in i bilden och plötsligt verkade Assad inte fullt lika sinnessjuk som innan.

Vi förstår att förvirring råder.

Vi förstår att det är svårt att bry sig.

Men det är ändå bottenlöst sorgligt när det, enligt den senaste siffran, finns exakt 1.941.584 barn på flykt här, längs Syriens gräns, och FN:s eget flyktingorgan föreslår hashtaggen #vembryrsig för att de vet att så få gör just det.

I dag var vi i ännu ett läger. Träffade ännu ett barn. Hon gick med kupade händer och höll i något. Vårdade det som om det vore ett ovärderligt dinosaurieägg. Hon hette Rima och var sju år gammal. Hon gick bredvid oss ganska länge innan hon slutligen visade sin skatt.

Det var ett blåmålat litet trähjärta, inte mer än en tumme stort. Den sortens trähjärta du köper för en femma på Hem&Hobby.

Rima sa att hjärtat var det finaste hon sett.

Och någonstans där gick våra egna halvträiga hjärtan sönder. Över flickan som inte minns sitt hemland några ynka kilometer bort, för halva hennes liv har levts på flykt. Över ett barn som inte äger något, men som är själaglad över ett trähjärta.

Vi vägrade tro att ingen brydde sig om henne.

Vi stod helt enkelt inte ut med tanken på att UNHCR hade rätt.

Att ingen bryr sig om Rima.

#jagbryrmig

ARTIKELN HANDLAR OM