När du inte vet att du är lyckligast i världen

KOLUMNISTER

Hon heter Bodil och hon bor i Skåne.

Hon är förbannad för all skit jag skriver. Hon berättar för mig hur hon har ”tröttnat på ­mina kompisar”.

(Här förutsätter jag att hon inte refererar till Vesna, Simona och Katarina som jag brukar hänga med, utan att det rent generellt gäller några andra, men jag kan ha fel.)

Hon skriver att hon är så trött på mina snyfthistorier.

Det som har gjort Bodil topp tunnor rasande, det ­ultimata exemplet på min uselhet, är en artikel om en liten pojke. Han fyllde fyra år den 15 mars, samma dag som kriget i Syrien också fyllde fyra. Men medan kriget uppmärksammades vitt och brett visste pojken inte ens om att han fyllde år.

Hans familj, som bodde i ett plasttält i Libanon, tre kilometer från gränsen till sitt forna hemland, tyckte att det var bäst att han inte visste.

Det man inte vet har man inte ont av. De satt där i sitt plasttält och viskade till oss, medan pojken var utanför och sparkade på en boll som skulle behöva en rejäl omgång luft ­- om det bara hade funnits en pump - att de hoppades kunna fira ­honom om ett år, när han fyllde fem. Att de kanske skulle kunna fixa en tårta åt honom då. Och tänk om ­pojken till och med skulle ha väggar omkring sig 2016?

Längre än så vågade de ­inte drömma sig bort. Möjligheten att han skulle kunna ligga i en riktig säng, och bli väckt på morgonen i den, i stället för på den fem centimeter tunna madrassen han sover på nu, nämns inte. Men de hoppas på en tårta.

Nej fy fan för mina blödiga texter, tycker Bodil. Och ­avslutar med att hon minsann inte skänker en krona till den pinsamma insamlingen. Hon har viktigare munnar att mätta, berättar hon. Sin egen.

Jag läser hennes mejl och slås ännu en gång av insikten att vi verkligen bor i världens bästa land.

Tänk att vara så van vid att ha mat som Bodil är.

Tänk att ta sin frihet så självklar som hon gör.

Tänk att bara förutsätta att man inte behöver hjälpa en annan människa, för att man vet att man själv kommer att överleva ändå.

Pojken som artikeln handlar om vet inget annat än det liv han lever.

Det gör inte Bodil heller.

Hon är den lyckligaste kvinnan i världen, och hon har inte en jävla aning om det.