Polisen måste förklara sin insats i Göteborg

KOLUMNISTER

Bör man skjuta tonåringar som kastar sten på polismän?

De stora demonstrationerna i Göteborg vid det svenska ordförandeskapets avslutning lyfte fram frågor som många svenskar uppenbarligen vill att Europas makthavare ska ägna mer tid åt. Det gällde det demokratiska underskottet i EU-maskineriet. Det gällde misstron mot den europeiska valutan, som delas av de flesta europeiska folk. Det gällde inte minst de rika ländernas ansvar för jordens fattiga och fördömda.

Bland de fredliga demonstranterna fanns också en palett av politiska vettvillingar, våldsromantiker och maskerade arvtagare till de italienska och tyska vänsterterroristerna på sjuttiotalet. Säkert fanns också de som med Ferlins ord kunde säga att de kastade sten varken för Frankrikes eller kyrkans skull, utan bara för att det var så helvetes roligt.

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander gjorde i går en jämförelse mellan skotten i Göteborg och i Lunde, Ådalen 1931.

Jämförelsen är inte helt orimlig. I synnerhet inte på den punkt som Nycander med en urmakares noggrannhet undviker.

Ingenstans i Nycanders resonemang finns insikten om den kolossala moraliska och politiska påfrestning som militärens dödsskjutning innebar för Sverige drygt ett decennium efter det demokratiska genombrottet. Det krävdes arbetarrörelsens samlade moraliska auktoritet för att inte vreden skulle slå över i politiskt uppror.

Det officiella Sverige var däremot kallsinnigt. I allmänhet stödde borgerliga ledarskribenter och politiker vapeninsatsen, även om man naturligtvis beklagade den tragiska utgången, det vill säga att människor faktiskt sårades och avled när man sköt på dem.

Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, en solid borgerlig demokrat om vi någonsin haft någon, sympatiserade instinktivt med den militäre befälhavaren. "När man ingenstans kommer med goda ord och lämpor, när människor misshandlats, och stenarna regna över den handfull militär, som är utkommenderad, när ett tjugotal skott lossats mot den, och massan vältrar fram för att övermanna hela styrkan, vad står den ansvarige befälhavaren till buds mer än att bruka vapen?"

Att beskrivningen var falsk, kunde man läsa i Segerstedts egen tidning redan dagen därpå. Men Segerstedt såg ingen anledning att ta tillbaka. Hans avsikt var att förskjuta uppmärksamheten. Huvudfrågan var inte militärens våld, utan det våld folkmassorna utövat då de hindrat "de arbetsvilliga", det vill säga strejkbrytare, från att häva arbetarnas halvårslånga strejk.

Sjuttio år senare andas Nycanders text samma omvända harm. Kapten Mesterton gav order om eld. ""det gällde", skriver Nycander, "att ingripa innan platsen översvämmades av folkmassan."

Skarp verkanseld mot en värnlös folkmassa - "ingripa"?

Fortfarande saknas en sammanhållen, begriplig och uttömmande förklaring från polisens sida över vad som inträffade i Göteborg. Vad som däremot dröjer sig kvar är ett ytterst märkligt uttalande från den ansvarige polismästaren som kunde varit hämtat direkt från 1931.

- De som var där hade ju valt att vara där tillsammans med terroristerna.

Jag kan inte se annat än att föräldrar i fortsättningen måste räkna med att när deras barn går ut på gatorna för att uttrycka sin åsikt, så finns risken inte bara för våldsverkare i demonstrationsleden, utan också att bli beskjuten av ordningsmakten.

Polisinsatsen i Göteborg präglades av för litet styrka och för mycket våld. En rad incidenter och uttalanden tyder på att polisen tappade kontrollen över händelseutvecklingen. Insats med skarp ammunition är ett tecken på desperation, inte beslutsamhet. Det enda bastanta uppträdande är oviljan bland högre tjänstemän att efteråt ta ansvar.

Fortfarande tre veckor efter de politiska kravallerna i Göteborg är flera för medborgarna viktiga frågorna obesvarade.

ARTIKELN HANDLAR OM