Vill statsministern bo, där statsministern bor?

KOLUMNISTER

I tisdagens partiledarintervju i radion ställde Tomas Ramberg en både insinuant och intressant fråga till Göran Persson:

- Skulle du kunna tänka dig att bo i ett invandrartätt område?

När Persson svarade att jo, det skulle han, påpekade reportern att statsministern faktiskt hade bosatt sig vid en av Malmös förnäma gator. Varför hade han inte valt till exempel den beryktade stadsdelen Rosengård?

- Det blev inte på så sätt. Vi sökte en stor lägenhet och dessutom centralt, mitt i stan. Och då hamnar man inte i de kvarteren. Men det är något annat än att jag inte vill bo i ett sånt kvarter.

Svaret öppnar oanade möjligheter för våra makthavare.

- Jacob Wallenberg, skulle du kunna tänka dig att ta ett slitsamt och underbetalt jobb på en av de industrier där ni är huvudägare?

- Ja, det skulle jag kunna tänka mig. Men jag sökte ett jobb med spännande arbetsuppgifter och beundrande medarbetare som skulle ge cirkus tio miljoner om året plus bonus och optionspaket.

- Och då hamnar man inte nere på fabriksgolvet. Men det är något annat än att jag inte vill jobba med tunga tråkiga uppgifter för en direkt skrattretande ersättning.

Ungefär samtidigt som statsministern talade om sitt tänkta boende, kunde man i radion höra en forskare raljera över tanken att de valda borde leva under samma sociala villkor som sina väljare.

Till skillnad mot statsministern kunde han inte ens tänka sig en sådan ordning. I stället förklarade han att vill man ha en socialt representativ riksdag, då är det bäst att lotta fram den.

Detta argument upprepades sjutton eller möjligtvis tjugonio gånger. För varje gång blev forskaren mer och mer förtjust. Till slut började jag tro att han var nationalekonom.

Argumentet är glasklart. Riksdag och regering utgörs av en elit, utbildningsmässigt, ekonomiskt och socialt, och så har det alltid varit.

Låt gå för det. Men varför kan eliten inte bo i invandrartäta områden?

Eliten - från höger till vänster - kan ju uppenbarligen tänka sig att företräda invandrare, tala för invandrare och uttolka invandrarnas aspirationer, varför inte också bo där invandrarna bor?

Är de politiska konsekvenserna av praktisk solidaritet alltför skrämmande?

Skall man tvärtom förstå Göran Perssons intervjusvar på följande sätt: nej, jag kan inte tänka mig att Sveriges statsminister bosätter sig i ett invandrartätt område eftersom vi då på ett helt unikt sätt skulle fästa uppmärksamheten på vårt kanske största politiska misslyckande under efterkrigstiden, en verklig skamfläck för vårt land som vi i så fall - ifall jag bodde där - skulle tvingas att göra någonting åt på allvar eftersom alla skulle inse att när Sveriges statsminister bosätter sig i ett område med hög arbetslöshet, kränkande ful arkitektur, nedslitna hus och stökig omgivning, då menar han inte bara att han kan tänka sig att göra någonting åt det, utan:

Detta måste ändras.

Sista ordet Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM