På spaning efter den svenska ensamheten

KOLUMNISTER

En gång tänkte jag skriva om ensamheten.

Jag förklarade för min hustru att ett sådant ämne krävde rätt miljö. Så jag reste ut i havsbandet, till min vän Pelle Norén på Utö. Pelle var en gång Sveriges bästa radio- och tv-försäljare och efter pensioneringen har han bara blivit bättre. Fast numera säljer han inte radioapparater utan guds gröna natur.

När jag kom ut sa Pelle:

– Titta! Silvertärnan ryttlar i viken. Det är sånt du borde skriva om.

Jag betraktade silvertärnan som ryttlade och insåg att han hade rätt.

Pelle hade dukat upp till frukost. Det var färskt bröd, danska korvar, fransk senap, torkad lök, elefantöl, rökt makrill och en klar i varje ben.

– Ulla är borta, förklarade Pelle. Men – man får klara sig så gott man kan.

Sen lärde Pelle mig tre nya snapsvisor. Men innan jag hade nått fram till min egen fiskarbod hade jag glömt samtliga och var tvungen att återvända för en snabbrepetition.

Nästa dag låg Fladen blank som en sågklinga. Vattnet var nitton grader och på sex meters djup kunde man se krabborna röra sig nere på botten. Jag tänkte att jag skulle simma en kilometer rakt ut och lägga mig på Löjskär för att sola. Pelle förklarade att det var dags att lägga ut bryggan.

Efteråt bjöd Pelle hela arbetslaget på lunch. Det var Jazzpianisten, Doktorn och Olsson. Vi talade bland annat om Gene Krupa. Vi avhandlade även ensamheten. Sen lärde Pelle oss fem nya snapsvisor och vi repeterade allihop duktigt.

Dagen därpå avsåg jag att påbörja mitt arbete. Nu tyckte jag mig ha fått en bra idé. När jag steg in hos Pelle på morgonen hade jag bestämt mig för att det inte skulle bli långvarigt. Böckerna var framtagna. Skrivdonen redo. I dag fick det bli en snabbfrukost.

Redan samma kväll återvände jag till fiskarboden och kunde nöjt konstatera att jag lärt mig ytterligare tre visor.

Nästa morgon skulle jag inleda mitt viktiga arbete. För att inte störa Pelle gjorde jag en ordentlig lov kring huset. När jag passerade knuten hörde jag någon ropa:

– Vet du hur Krupa spelade?

Han hade tagit ner sitt trumset från vinden. På femtio- och sextiotalen hade Pelle egen orkester. Den var mycket uppskattad, bland annat för sina ofta förekommande trumsolon.

Nästa dag var ledig. Vi ägnade den åt fiske med wobbler och trolling.

Utanför Svarta Lasses koja såg vi en gädda stå blick stilla med öppna käftar på åtta meters djup.

Jag frågade Pelle vad han ansåg om den svenska ensamheten.

– Ibland måste man få vara ensam, sa Pelle.

Sen repeterade vi samtliga visor vi hade lärt oss under veckan.

När jag återvände till stan stod min hustru och väntade vid Årsta brygga. Jag såg att hon hade varit orolig.

– Hur var det därute?

– Ensamt.

Jo. En sak till.

Silvertärnan ryttlar i viken.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM