Smarta bomber träffar rätt – det är största felet

KOLUMNISTER

I amerikanska medier har man de senaste veckorna kunnat studera flygfoton över Bagdad med de viktigaste offentliga byggnaderna och landmärkena ordentligt utmärkta. Rubrikerna har varierat, men budskapet har inte gått att ta miste på: det är här vi tänker släppa våra smarta bomber.

Smarta bomber för ett smart krig, föreföll vara rubriken på försvarsminister Donald Rumsfelds senaste spontana utbrott av självberöm.

Rumsfeld var imponerad över den krigsmaskin han själv styr. I flera minuter talade han besjälat om bomber som programmerats för att detonera på exakt rätt plats på exakt rätt tid. De var inte bara smarta, enligt Rumsfeld. De var humana.

Krigarkasten tycks uppfylld av de oändliga möjligheterna att förstöra och ödelägga som nu öppnar sig. En hög svensk militär fick frågan hur smarta de smarta bomberna egentligen var. Svaret var: utomordentligt smarta. De träffar rätt inom en och en halv meter.

Tänka sig. Wilhelm Tell kanske kunde ha avlossat en Tomahawk-robot mot äpplet på sin sons huvud.

I de smarta bombernas tidevarv förenas den teknologiska möjligheten med den humana avsikten. Fienden ska bekämpas utan onödiga offer på det att den efterföljande ockupationen inte blir otrevlig.

Men ett angreppskrig ska inte bara utkämpas humant. Det gäller att segra också. De humana bombmännen kommer att upptäcka det smarta krigets inneboende motsägelse.

Smarta bomber träffar på avsedd plats. Men eftersom alla potentiella bomboffer därnere på marken är smarta nog att räkna ut vilka byggnader och installationer som är aktuella, håller de sig smart nog borta från de rätta platserna. Fienden finns inte längre på rätt ställe, han finns på fel ställe. Fel ställe är det rätta stället att befinna sig på när man angrips av smarta bomber.

Smarta bomber träffar rätt. Det är deras största fel.

Serbien skulle bombas till underkastelse på någon vecka under Kosovokriget var det sagt. Förklaringen till att bombkriget skulle gå så förhållandevis lätt var att Serbien angreps med smarta bomber.

Det tog tre månader av oavbrutet bombardemang. I början bombade Nato smart, det vill säga man siktade in sig på serbiska arméförband. Det ledde till att motståndsviljan inne i Serbien stärktes.

Senare förstod bombteknokraterna att de på ett smart sätt hade attackerat olika plywoodställningar som skulle föreställa stridsfordon. Man lyckades dock effektivt att förinta en nattlig flyktingkonvoj.

Nato trodde att serberna skulle överge sin härskare Milosevic i samma stund den första smarta bomben föll.

Angreppskrigets logik är den rakt motsatta. Anfallet stärker diktatorn. Hans makt får ett syfte. Efter hand insåg Nato att de gamla sanningarna fortfarande gäller och krävde en annan typ av bomber än de smarta.

Varför dödas så många civila i krig? Det borde räcka att avliva personer i uniform. Men krigets logik är långt grymmare än så. De flesta civila dödas för att man måste döda civila för att bryta ner motståndsviljan hos dem som angrips.

Efter hand bombade Nato allt det man inledningsvis hade deklarerat skulle vara fredat, broarna över Donau, elnätet, vattenförsörjningen, tv-stationerna. Syftet var att slå ut och slå sönder det civila samhället.

Det blev allt färre smarta bomber. Osmarta var bättre. De spred nämligen skräck.

Om de irakiska folken föredrar en amerikansk ockupation framför Saddam Husseins envälde, kommer det här kriget bli en snabb affär.

I annat fall kommer Rumsfeld, som är en helt osentimental person, att inse att smarta bomber inte räcker.

Det humana krig som Rumsfeld berömmer sig av är en del av angriparens eviga självbedrägeri. Han ska hälsas som befriare. Massorna ska dansa på gatorna och sjunga hans namn.

När ingenting av detta inträffar, förvandlas ridderligheten mycket hastigt till något helt annat.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM