Vi spisar Piaf på kvällen - och känner att vi lever

KOLUMNISTER

I min gröna ungdom, mina salladsdar som engelsmännen säger, åkte jag till Andalusien. Jag hade tröttnat på det svenska slaskvädret, gnället och bankerna. Jag ville ner till solen och den oorganiserade brottsligheten.

I Andalusien vräkte regnet ned. Tio grader varmt utan centralvärme. Inget riktigt väder för en viking. De andalusiska hundarna ylade mot en zinkgrå himmel. I ren protest nedkom jag med en svensk höstförkylning.

Detta som bakgrundsbeskrivning till ett ovanligt långsökt resonemang, men - med ett ovanligt tydligt budskap.

Det var då jag hörde Piaf första gången - live. Edith Piaf, den franska sångerskan som förtrollade en värld.

Den lilla näktergalen kvittrade, eller rättare sagt dånade, ut över en regnig andalusisk dalgång.

Rätt märkligt. Särskilt med tanke på att hon har varit död sen 1963. Men att höra är att tro.

Över 50 procent av alla amerikaner tror att Saddam Hussein personligen planerade 11 september-attacken.

Över 10 procent av alla amerikaner tror att de har blivit kidnappade och sexuellt utnyttjade - inte av Saddam, men av marsmän-

niskor.

Över 20 procent av alla amerikaner tror att Elvis lever (oklart om det är den fete Elvis eller den smale, lastbilschaffisen).

En svensk tror att Piaf lever.

Piaf var förresten också både fet och smal. Men till skillnad mot Elvis först fet (mycket) och sen smal (otroligt smal). Anta att amerikanerna har rätt. Anta att även Elvis lever - i Andalusien, då blir följdfrågan (precis som med Saddam), i vilken skepnad? Är det den fete Elvis och den tjocka Edith, eller Fetelvis och Näktergalen, Tjockedith och Lastbils-chaffisen - eller vad?

En dag när vi hörde Edith Piaf på radio, råkade jag försäga mig.

Piaf lever, sa jag till min hustru. Sen kröp det fram. Hela historien.

Nästa dag bar hon upp den gamla skivspelaren från källaren. Rättade till nålen i pickupen, dammade av gummifodret på skivtallriken, lossade litet fint på tonarmen, ställde ut de gamla Tandberghögtalarna i hörnen, kopplade in förstärkaren.

Sen tog hon fram den gamla samlingen. De stora svarta.

Sen sa hon: Janis lever. Grateful Dead har aldrig slutat spela. Ebba Grön håller till ute i Rågsved. Uffe rosslar sina odödliga svenska grötrim. Frank sjunger live på The Sands.

Absolut kristallklart ljud. Med rymd.

Allihop lever.

I 15 års tid har jag levt i en lögn.

Jag har varit ett offer för den organiserade brottsligheten. Jag trodde på dem när de sa att digitalt var bättre. Jag litade på dem när de lovade att ta bort knastret. Bara jag gick över till det nya. De lovade mig himmelriket och gav mig en cd.

Nu vet jag bättre.

Numera stannar vi hemma på kvällarna. Numera är vi en lycklig familj.

Vi lever.

Vi spisar vinyl.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM