Klanbanden är starka - mellan Bush & Saud

KOLUMNISTER

I söndags exploderade en bomb i ett bostadskvarter i Riyadh. Ett tjugotal afrikanska och arabiska gästarbetare dödades. Trots att Saudiarabien är nedlusat med hemliga oppositionsgrupper, den ena mer fanatisk än den andra, slog regeringen omedelbart fast att det var terrornätverket al-Qaida som var skyldigt.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att tycka att utpekandet kom väl snabbt.

I en kommande bok berättar en schweizisk kvinna hur det är att leva i en av Saudiarabiens mäktigaste familjer. Hon heter Carmen bin Ladin, hennes svåger är Usama bin Ladin.

Boken uppges vara en skakande berättelse om ett slutet klansamhälle där de styrande har tillgång till ofantliga rikedomar och den senaste militärteknologin, men drivs av medeltida värderingar.

Det regerande huset Saud består av strängt konservativa muslimer.

Familjen bin Ladin är wahhabiter, en bokstavstroende sekt. Västerländsk frihet ses som tecken på en depraverad och svag kultur, vilket inte hindrar medlemmar i klanerna att roa sig kungligt i Europa och USA. Kvinnor värderas knappt högre än husdjur. Insyn är obefintlig och alla finansiella transaktioner höljda i dunkel.

Även om Usama bin Ladin i dag officiellt är utstött och fördöms, tvivlar Carmen bin Ladin på att de personliga banden skulle vara borta.

- Klanbanden är heliga, säger hon.

Starka familjeband är inte något unikt för den arabiska halvön. Sedan terrorattackerna den 11 september har allt fler frågor väckts rörande förbindelserna mellan huset Saud och familjen Bush. Kopplingarna är dunkla och går långt tillbaka i tiden.

Ett exempel är hur Saudiarabiens ambassadör i Washington (nära vän till presidentens pappa, Bush den förste) genom kontakter med den allra högsta amerikanska statsledningen lyckades flyga ut 140 saudier dagarna efter terrorattackerna den 11 september.

Vid den tidpunkten var alla civila plan i USA belagda med flygförbud. FBI:s egen anti-terroristenhet satt fast på olika ställen i landet.

Det enda plan som rörde sig över den amerikanska kontinenten var ett saudiskt privatplan som transporterade medlemmar ur familjerna bin Ladin och Saud ut ur landet. Ingen av dem hade blivit förhörd. De myndigheter som försökte stoppa transporten hindrades.

Det amerikanska imperiet under Bush uppvisar en säregen blandning av arrogant hänsynslöshet och önsketänkande. Retoriken blir alltmer uppskruvad och eldfängd i takt med att svårigheterna hopar sig och bakslagen blir fler.

I förra veckan höll Bush ett stort tal till frihetens lov.

Nu var det inte längre kampen mot terrorismen, utan för friheten som var den sammanhållande princip som kunde förklara hans politik. Bush menade att han därvid gick i stora föregångares fotspår, som presidenterna Wilson, Roosevelt och Reagan.

"På lång sikt kan stabilitet inte köpas på bekostnad av frihet", förkunnade presidenten.

I Saudiarabien löper finansiella och personliga trådar genom terrornätverken samman. Saudiarabien är också en av de hårdaste diktaturerna i regionen. Rimligtvis borde landets regim vara en given måltavla i kampen mot terrorism och för ett friare Mellanöstern.

Men i Bushs värld är Saudiarabien en nära vän och allierad, därmed definitionsmässigt också en vän av friheten.

Det är inte förvånande, men en aning skrämmande, när det nu sägs att Bush har slutat läsa tidningar, aldrig ser på tv-nyheterna och helst nöjer sig med underrättelsetjänstens tolvsidiga nyhetssammanfattningar.

Han och hans omgivning beklagar sig ständigt över att massmedia inte rapporterar alla de goda nyheter som fullkomligt strömmar ut ur Irak och Afghanistan.

Själv högläser Bush gärna programmatiska tal för speciellt utvalda sällskap, men avskyr presskonferenser där vilken journalist som helst kan ställa frågor.

En lätt bunkerkänsla svävar över det som är imperiets mittpunkt.