Historien är fylld av obevekliga polacker

KOLUMNISTER

Första gången jag förstod att det var fara å färde var när en riksdagsman från folkpartiet med något fuktigt i blicken talade om östutvidgningen.

Det stora freds- och frihetsprojektet skulle expandera. Vi svenskar hade ett särskilt ansvar att skola våra östliga grannar i demokratins svåra konst.

Sedan kom frågan om polackerna upp. Hur skulle man göra med Polen? Landet kunde ju bli en stormakt i EU. Skulle de få full rösträtt? Nä, nä, skrattade folkpartisten. Polackerna är alldeles för många.

Ett gammalt problem.

Man måste vara realist, sa folkpartisten.

Ända fram till december förra året kunde man väcka en svensk politiker mitt i natten och han eller hon började spontant att hålla middagstal om östutvidgningen. Men någon gång i januari måste någon yrvaket ha tittat på kartan och kommit på att det var polackerna alla talade om.

Historiens olycksbarn. Förrådda, delade, skövlade, mördade, ockuperade - och de står fortfarande upp.

Men, vad fan angår oss Polens affärer? Medan Polen förlorade hela sin judiska befolkning i gaskamrarna, hyrde vi ut järnvägsvagnar till Tredje riket (nazisterna hade plötsligt fått ett osedvanligt stort behov av järnvägsvagnar) och lät en och en halv miljon tyska soldater passera våra gränser på väg till fronten.

Efter kriget var Polen skövlat. Vi var skitsura över att tyskarna inte lämnade tillbaks våra järnvägsvagnar.

Efter kriget utlämnade vi baltsoldaterna till ryssarna för att inte störa det nya handelsavtalet. Polackerna gjorde uppror. Vi drömde om Östersjön som kärnvapenfri zon (exklusive de sovjetiska kärvapnen, herregud, man måste ju vara realist). Polen var nedsmetat med medeldistansrobotar. Vi höll middagstal om fredlig samexistens. De polska varvsarbetarna gav sig på det sovjetiska imperiet - och slog omkull det.

Man kan säga att svenskar och polacker har kompletterande erfarenheter.

Europas stoltaste folk och Europas, öh " mest realistiska.

Ett folk som har överlevt både Stalin, Hitler och Karl den tolfte, delat som en gräddbakelse tre gånger mellan tre envälden utan att gå under - kan man vara säker på att sådana figurer låter sig hejdas av en svensk övergångsregel?

Vad ska man göra åt dessa stolta dårar med för stora mustascher?

Vilka andra än polackerna skulle komma på tanken att storma Hitlers stridsvagnsregementen till häst med dragna sablar?

Historien är fylld av obevekliga polacker, från general Sowinski planterad döende med sitt träben i den polska myllan, till marskalk Piludski ("Att bli besegrad, men aldrig ge upp, det är att segra"), kapten Sucharski och Lech Walesa.

Principfasta intill vansinnets gräns.

Förresten är Polen redan här. I väntan på anstormningen söderifrån av långa mustascher och låga löner, har den realistiska lagstiftande församlingen i Stockholm redan hunnit förvandla sig själv till polsk riksdag.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM