Påven mötte sin gud - med brutna armar

KOLUMNISTER

Johannes Paulus den förste dog trettiotre dagar efter att den vita röken hade bolmat ut från Sixtinska kapellets tak. Det påstods att han hade förgiftats.

Möjligen skedde det genom att det arbetsrum han vistades i målades om med giftig färg.

I slutna organisationer finns alltid konstiga mönster.

Johannes Paulus I efterträddes av Johannes Paulus II, som prisade föregångaren för hans varma leende. I själva verket påminde han starkt om skådespelaren Peter Sellers i filmen Den rosa pantern.

I Gudfadern III påstås Johannes Paulus I ha lönnmördats av maffian för att dölja smutsiga affärer. Bankiren Roberto Calvi hittades något år senare hängande i en snara under Blackfriars Bridge i London. Calvi hade gjort stora affärer med Vatikanen, var medlem i en hemlig frimurarloge och kallades allmänt Guds egen bankdirektör.

Allt föreföll stämma i någon avlägsen dimension.

Sanningen var förmodligen att Johannes Paulus var sällsynt illa skickad att vara påve. När han valdes utbrast han förskräckt om sina kollegor: Min Gud, förlåt dem! Hans svaga hälsa försämrades därefter snabbt. Redan under konklaven var hans fötter så uppsvällda att man var tvungen att skaffa honom nya skor.

Förmodligen dog han av för mycket makt. Den akuta symptomen påstods vara hjärtinfarkt. Hans assistenter försökte dölja att de underlåtit att ge honom läkarvård och släpade fram den döde påven under skrivbordet och placerade honom i hans säng. För att få ner honom i en mer statsmannalik position var de tvungna att bryta sönder hans ben och möjligen även ryggraden. Så mötte Johannes Paulus sin gud.

Vatikanen vägrade att obducera kroppen. Vid sidan av allt annat hade kardinalerna en historia av att låta omöjliga kvacksalvare sköta påvarnas hälsa. En så kallad läkare misslyckades så kapitalt med balsameringen att förruttnelseprocessen påskyndades i stället för att avbrytas, och näsan på den döde påven trillade av. Trillade, i klasar, gjorde också hedersvakten som inte uthärdade den vidriga stanken från det ruttnande liket.

En av dem som satte Johannes Paulus I på den heliga stolen var den nyblivne kardinalen Joseph Ratzinger.

Det är denne påve som nu hävdar att den enda vägen till frälsning går genom den egna organisationen.

Allt detta sagt om påvar. Men ni kanske kommer att tänka på något annat? Inhemska småpåvar som tror att det inte spelar någon roll hur man uppför sig. Vägen går ändå genom dem.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM