Besöken i helvetet var helt uppdiktade

KOLUMNISTER

En text är en text är en text.

För några år sedan utkom före detta truckerhoran JT LeRoy med en självbiografisk roman. Berättelsen beskrev en nedstigning i helvetet: en hiv-positiv, prostituerad pojke plågas på alla upptänkliga sätt, men överlever för att vittna. Intet kritikeröga var torrt.

Det var bara det att författaren JT LeRoy aldrig har funnits. Boken var skriven av förlagsagentens fru.

På radio hör jag tre svenska kulturarbetare (som det heter) kommentera avslöjandet. Alla är överförtjusta över att ha blivit lurade. Förläggaren mest nöjd av alla. Enligt deras mening har lurendrejeriet lagt en extra kvalitet till boken. Man hade inte bara uppfunnit texten. Man hade uppfunnit hela författaren. Kulturjournalisten har dessutom intervjuat den falske LeRoy under tre timmar i en bastu (via telefon, men ändå). Och räknar författaren - eller vem det nu var - nästan som en vän.

Men mot slutet av samtalet brast en postmodern sträng. Någon klagade: fast nu är det egentligen inte en bok om att även en truckerhora kan lyckas, utan om...

Den meningen fick hänga oavslutad i den så kallade "verkligheten".

Ungefär samtidigt som JT LeRoy upphörde att existera, avslöjades en annan amerikansk bästsäljande bekännare, James Frey. Också han har gjort ett bejublat besök i helvetet. Stora delar av Freys självbiografi har nu visat sig vara förfalskade. Bland mycket annat har författaren påstått att han tillbringat tre månader i fängelse, när han i själva verket hade väntat några timmar på en polisstation efter att ha kört berusad.

Men det svenska förlaget har låtit meddela att självbiografin inte blev sämre för att den var uppdiktad. Rak och ärlig kallas den (fortfarande) i förlagsreklamen.

Kanske är vi en nation av diktare.

Kulturarbetare brukar inte visa särskilt stor förståelse för näringslivets slemma direktörer. I Stockholms tingsrätt paraderar nu den förra högkonjunkturens hjältar. Det är en ömklig samling direktörer och styrelseproffs som pekar finger åt varandra.

Alla säger att de trodde att bolagets rekordvinster var på riktigt.

Visserligen var det framtida - drömda - vinster man räknade med. Men så gjorde ju alla.

Man diktade sig ett bolag.

Bonusarna var dock verkliga. Liksom upplagorna.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM