Villa, Volvo, vovve - och så valborg

KOLUMNISTER

Flamma stolt mot dunkla skyar ... Har ni också samlats kring eldarna under valborg? Så har människor samlats i århundraden, ja kanske årtusenden och sett in i elden.

Ibland när forskarna ska förklara hur central denna samling kring elden har varit för människan, säger de: Elden var den tidens tv.

Jag lämnar tv:n därhän, men elden är magisk. Elden väcker länge glömda känslor till liv. Det finns någonting omättligt hos elden: en hemlighet som alla vi som eldar ogärna delar med oss av.

När man väl har börjat är det nästintill omöjligt att sluta. Först bränner man ris och kvistar som idogt har krattats ihop efter vintern, allt det där man har planerat att elda.

Sedan börjar man söka sig ut i en större cirkel.

Så brinner det bland villor och sommarhus.

Villa, Volvo, vovve. Det är väl urbilden av välordnad medelklasstillvaro.

Och man kunde tillägga: valborg och vårbrasor. Något första maj är det knappast tal om. Men allt det där har blivit kliché.

Medelklassen är inte vad den har varit, om den någonsin varit det. I en bok om den nya familjen - nätverksfamiljen (jo, det är sant, det heter så) - läste jag om hur plastpappornas vägar korsas under joggingturen. En pappa hittade sin föregångare iklädd joggingoverall makligt tillbakalutad i sin gamla favoritfåtölj med förra hustrun och barnen runtomkring sig.

Vad han gjorde? Det förtäljer inte historien. Men det är fullt möjligt att han gick ut för att ordna med våreldandet.

Det är när villaägaren börjar elda som han får en försmak av någonting annat. Eller möjligen, av sitt sanna jag.

Jag vaktar elden, muttrar han irriterat om någon försöker störa honom med synpunkter om vindriktning

eller brandkåren.

Men vi ser alla i hans ögon att han inte vaktar. Han är fångad.

Det finns inget lagom, inga mellanlägen. Självreglerande mekanismer saknas.

Det här är som en revolution.

Det börjar med att man eldar för att bli av med skräpet. Det slutar med att man letar skräp för att hålla liv i elden.

Så ser vårt förortsdrama ut. Barnens urblekta träleksaker försvinner först. Grannens kvarglömda badmintonset går samma väg.

Till slut ger man sig ut i periferin på jakt efter vad som helst, bara det brinner.

Carl Hamilton