Tiden är konstig - och orättvis

KOLUMNISTER

Kungen fyller sexti. Drottning Elizabeth fyller åtti. När jag läser familjesidorna i de finaste morgontidningarna måste jag dra den optimistiska slutsatsen att det bara är fint folk som fyller år, och - dör.

En god vän som fyllde jämnt klagade över att han inte kunde fatta att han skulle bli sextio. Hans födelsedag kom inte heller i tidningen.

Värst är det tydligen att fylla femtio. Detta är slutet, suckade en femtioåring nyligen. En ordentlig fest var det enda som kunde få svartsynen att vika för en kort stund. Gravöl, konstaterade han dystert när spriten rullades in.

Men se det från den ljusa sidan, försökte jag, och närmade mig problemet med ekonomens självsäkra fyrkantighet. Anta att du lever till du blir åttiotre, ett slags genomsnitt, då har du i alla fall trettiotre år kvar. Trettiotre är ju en ocean av tid!

Räkna trettiotre år bakåt i tiden, då var du sjutton, bara en fjunig tonåring. En evighet, inte minst om du tänker på när du var sjutton och såg framåt. Att du en dag skulle bli så gammal som du nu är, kunde du inte ens föreställa dig.

Han såg inte så värst mycket lyckligare ut för det.

Och det är väl haken. Inte tiden i sig, utan den relativa tiden.

För sjuttonåringen är trettiotre år dubbla livslängden, för femtioåringen bara drygt hälften av det liv han har levt. Lika många år, jovisst, men om femtioåringen skulle mäta i sjuttonåringens relativa tid, skulle han behöva leva tills han blev hundrafemtio.

Vad betyder ett ynka år för femtio- och sextioåringen?

Ingenting. En blinkning som kommer och går, knappt har det blivit vår förrän snön faller. Men för fyraåringen som springer över gräsmattan utgör samma år en fjärdedel av livet.

Gäller den relativa tiden även kortare pass? Säkert. För den vuxne är bilresan till femtioårskalaset sex timmar lång. Men för fyraåringen i baksätet motsvarar samma tid sjuttiotvå timmar mätt i relativ tid! Tre hela vuxendygn fastspänd i en barnstol med Emil i Lönneberga och Cocacola som enda sällskap.

Tiden är inte bara konstig, den är orättvis.

Men jag känner mig inte alls som sextio, protesterade sextioåringen på sin födelsedag. Fast, å andra sidan, la han till, inte vet jag hur en sån ska känna sig.

Carl Hamilton