Sociala medier ett viktigt vapen i propagandakriget

KOLUMNISTER

Många menar att den arabiska­ våren 2011 aldrig hade kommit till stånd utan sociala medier. ­Därför har den arabiska våren kallats­ "Facebookrevolutionen" eller­ "Twitterrevolutionen".

Via de sociala medierna kom människor i Egypten, Tunisien, Libyen och Jemen i kontakt med varandra. Där kunde de uttrycka sitt missnöje med hög arbetslöshet, ­fattigdom, polisiärt och militärt våld och allmänt politiskt förtryck. Men är det sant att upproret ­bara var de sociala­ mediernas förtjänst?

Det man kan säga är att det inte var de ­sociala medierna som grundlade revolutionen. Den tändande gnistan var den förtvivlade grönsakshandlaren i Tunisien som satte eld på sig själv när myndig­heterna förbjöd honom att sälja sin frukt.

En av dem som förnekar att det var de sociala medierna som skapade den arabiska våren är Mariam ­Kirollos, en ung egyptisk intellek­tuell och aktivist. Det är en myt, ­säger hon. "Det var ett folkligt ­uppror, inte några digitala demonstrationer. Jag vet för jag var där".

Man ska tro henne. Ändå skulle aldrig ett folkligt uppror ha kommit till och utvecklats så effektivt och målmedvetet om de ledande revoltörerna inte hade kunnat förmedla sitt budskap och sina bilder via ­sociala medier som Twitter, ­Facebook och mobiler – och nå så många.

Man ska dock ha i minnet att över 30 procent av den vuxna befolkningen i vissa av de här länderna var analfabeter. Väldigt få hade tillgång till internet och mobiler. ­Däremot var de desperata över det grymma förtryck de levde under.

Någon yttrandefrihet fanns inte. Med hjälp av statskontrollerade ­medier fick folket bara veta det ­diktatorerna ville ha ut.

Folk var trötta på arbetslöshet, fattigdom, att de aldrig kunde äta sig mätta, på polisens brutala metoder­ och på det allmänna förtrycket. Det fanns grogrund för en revolution och internet blev ett av flera instrument som förde ut ­budskapet att de förtryckta inte var ensamma.

Under den arabiska våren introducerades sociala medier som ett helt nytt verktyg i den psykologiska krigföringen. Ser vi på blodbadet i Gaza i dag och den Islamiska ­Statens (IS) våldsamma framfart i Irak, så är sociala medier det absolut­ viktigaste medlet i kampen om informationsövertaget. Kriget mellan Israel och Hamas i Gaza har (givetvis vid sidan av traditionella medier) ­kommunicerats över världen med hjälp av hashtaggar på Twitter.

Både palestinier och Israel har med stor framgång ­använt sig av Twitter i sin propaganda. Mest framgångsrika har palestinierna ­varit. Deras mest använda hashtag heter #gazaunderattack. Under juli månad användes den för 4,5 miljoner twitterinlägg.

Israels mest använda hashtag heter #israelunderfire. Den har ­använts i cirka 212 000 twitter­inlägg, alltså försvinnande lite ­jämfört med sin palestinska motsvarighet. Palestinierna har hittills vunnit propagandakriget om världs­opinionen. Betyder det att ­palestinierna även vinner kriget på ­marken och i luften. Nej.

Visst har omvärlden gråtit över fasansfulla bilder på slaktade palestinska barn, på vuxna skadade till oigenkännlighet och på den totala förödelse som ­Israels bomber har förorsakat i Gaza. På min egen blogg har jag lagt ut många dramatiska bilder från Gaza hämtade från just #gaza­underattack. Är ­bilderna äkta? Jag vet inte. Kanske. Förmodligen. Men man ska komma ihåg en sak.

Krigets första­ offer är alltid sanningen.

I USA kan man dömas…

… till livstids fängelse i 450 år om man begår riktigt allvarliga brott. Jag har alltid undrat hur myndigheterna i USA lyckas hålla dessa fångar vid liv i flera hundra år för att straffet ska kunna nå full verkställighet liksom.

... I Kambodja gör man tvärtom. Där väntar man i 40 år med att utdöma ett livstidsstraff. Häromdagen dömde­ en FN-stödd krigsbrottstribunal två före detta hejdukar till Pol Pot, ledaren för de ­hänsynslösa Röda khmererna­ i Kambodja, till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. De dömda är 88-årige Nuon Chea och 83-årige Khieu Samphan. Deras brott begicks på 70-talet och ­skurkarna hade ju kunnat dö innan straffet avkunnades. Men det kanske var det som var ­meningen.

ARTIKELN HANDLAR OM