Fokusera på varför våldtäkter begås

Foto: Bengt Kulén Bekul/Arkiv
”Våldtäkter är inte bara täta buskage, oupplysta gångvägar eller främlingar i gathörn. Det händer på efterfester med vänner. På studentkryssningar. I hem och i skolor och i relationer som utåt sett ser bra ut”, skriver Frida Söderlund.
KOLUMNISTER

Att dricka varm choklad på en akutmottagning för våldtagna smakar som det gjorde på mitt första jobb. Det enda som känns annorlunda är eftersmaken. Hur man önskar att golvet vore kvicksand så att man kunde undkomma tyngden av att verkligheten bara fortsätter när chokladen tagit slut. För det enda du vill, när du sitter där och håller din vän i handen och känner hennes smärta skära som spillror i handflatan, är att det inte ska vara på riktigt.

Du vill ta tillbaka det som hänt henne, göra det ogjort, men så sätter sjuksköterskan er på en bänk och säger; ”förlåt för att ni får vänta, men det är så många här efter den här helgen”. Och du inser att det är det här som är verkligheten. Att folk dricker choklad här varje dag. Att våldtäkter sker hela tiden.

När folk fick veta vad som hade hänt rynkade de på pannan och sa ”men - ni var ju ett gäng vänner”. De hade rätt, men bilden vi har fått inpräntad är fel.

Våldtäkter är inte bara täta buskage, oupplysta gång­vägar eller främlingar i gathörn. Det händer på efterfester med vänner. På studentkryssningar. I hem och i skolor och i relationer som utåt sett ser bra ut.

Det börjar i känslan av att vara skyldig någon sin kropp efter att ha hånglat på krogen. Det fortsätter i beteendet där kroppar förminskas till objekt på plattformar vi bär i jackfickor och händer varje dag. Det slutar med att någon sitter på en akutmottagning med livet i spillror och en vän till vänster som inte kan dricka upp sin choklad. Våldtäkts­kulturen är en verklighet, inget undantag.

Ändå handlade alla frågor om henne. Vad hon hade på sig. Hur berusad hon var. Hur hennes förhållningssätt till andra varit samma kväll. Och jag ville skrika, fråga om de någonsin frågat ­någon som blivit misshandlad om personen ”egentligen inte ville det”. Men mest av allt ville jag ge dem en kopp choklad och fråga varför de inte insett det jag precis ­hade förstått. Att våldtäkter sker hela tiden. Att fokus borde ligga på varför det är så. Och inte på om det verkligen har hänt.