Vi är så jävla dåliga på att sprida kärlek

Foto: THOMAS JOHANSSON/TT
Fackeltåg till minne av offren för skolattacken på Kronan i Trollhättan.
KOLUMNISTER

Jag hinner tänka att det brinner i horisonten innan han harklar sig. Bryter tystnaden som ändå känts så högljudd. ­Säger:

– Det känns lite som att världens förfall har börjat.

Hans tonfall är avvaktande och jag tittar på honom i profil, svarar långsamt:

– Ja, ibland känns det som att ett tredje världskrig ­redan är här.

– Hur menar du?

– Alltså, det känns inte längre som att det handlar om bomber och soldater, om krig så som vi känt dem innan. Rasismen är världskriget. Feministhatet. Näthatet. Hatet överlag. Det är slagfälten som är annor­lunda. Är fler, om man ­tänker på det.

Han nickar tyst och jag forsätter stirra på glöden i slutet av landskapet som rusar förbi utanför bil­fönstret.

Hur blev det så här? När blev vi så här?

Någon står på välkomstmatta till en presidentpost och säger att vi ska bygga murar ­mellan varandra. Folk dör på nattklubbar för att de älskar öppet. Andra tar sina sista andetag på en konsert där någon hellre ser folk dö än leva.

Det är 2016 och vi är så ­jävla dåliga på att sprida ­kärlek. I stället finns ­hatet bara ett knapptryck bort. Inte konstigt att allt som är mörkt och jävligt får fritt spelrum, fria vägar att skövla det som finns i närheten. Tar vi inte liv tar vi människors självkänsla, glädje, trygghet.

Säger vi ifrån, mot det som känns omänskligt, ­rasistiskt eller orättvist, kommer dödshoten som ett brev på posten.

Det är över ett år sedan ­attentatet i Trollhättan, snart ett år sedan terror­attacken i Paris, där männi­skor dog för att någons övertygelse fick vinna.

För att någons hat fick vinna. Så kan vi inte ha det.

Och det börjar med oss. Vad vi lär oss själva och varandra. Vad vi väljer att elda på.

För kanske brinner det faktiskt i alla horisonter. Det som vi en gång trodde var världens ände. Att där havet tog slut var det ett stup rakt ner. Ibland känns det så. Som att vi tänt eld på horisonten, grävt stupet och marscherar dit i kollektivt förfall.

Men jag tänker att ­där horisonten finns, där det brinner som värst, finns också något ­annat.

På samma plats där ­solen går ner, går den också upp igen.

Låt oss aldrig ­glömma det.

ARTIKELN HANDLAR OM