När vi ligger i gruset är vi alla samma färg

Foto: AP
Strider i Syrien.
KOLUMNISTER

Barnet lever inte längre. Det ligger med huvudet vilande mot marken, som att det bara sover, med knäna uppdragna mot magen.

Hade det inte varit för ­dammet som täcker varje centimeter av kroppen hade ­barnet kunnat göra just det – sovit.

Men barn som somnar i Syrien är inte garanterade att vakna igen.

Bilden, som någon postat på Facebook, försvinner när min bästis ringer. Hon som har samma mörka ögon, samma syriska rötter. Och när jag svarar kan jag bara tänka på hur det döda barn­et i gruset hade kunnat bli någons bästa vän. Få en ­bästa vän. Ett liv.

Men så blev det inte.

Min bästis ska precis kliva på ett flyg över Atlanten och jag hör hur hon är överdrivet trevlig mot personalen innan hon kliver ombord.

– Jag är ju blatte. Lika bra att vara supertrevlig så jag kommer på utan problem, säger hon och skrattar lätt.

Men så blir rösten lägre, konstaterande, när hon ­fortsätter:

– Sånt du aldrig kommer att behöva oroa dig för, you know.

Och jag mumlar ett tyst ­”I know” och klickar upp bilden och barnet och ­dammet igen och kan bara tänka på att när vi ligger i gruset har vi alla samma färg på ­huden. Samma gråa damm över kroppen.

Vad som gör oss till oss är inte det som finns på utsidan utan det vi har på insidan. Hjärta. Blodflöden. Artärer. Något som pulserar och ­lever och känner. Det är där, där inne, som vi bestämmer vilka vi är eller vill vara.

Men det verkar inte spela någon roll hur vi får lära ­oss från barnsben att det är insidan som räknas, för i alla krig handlar det ändå bara om motsatsen.

Om ”vi eller dom”. Om dig eller mig. Om att stänga gränser eller inte. Om det som anses främmande eller olikt.

Och så dör barn, för att ­vuxna inte kan hålla sams, i gruset.

I spillrorna av det som ­en gång var ett hem som f­örberedde för ett liv.

Och så finns inget längre. Inget hem. Inget barn. Inget liv.

Ingen som får borsta ­gruset av knäna och bli ­vuxen och ringa sin bästa vän från en flygplats för att säga ”vi ses när jag kommer hem igen”.

Fyfan.

ARTIKELN HANDLAR OM