Bittra bögtårar över tragiska divan Sahlin

Foto: HBO, PONTUS ORRE
Denna bild är ett montage.
KOLUMNISTER

Jag har alltid varit svag för Mona Sahlin. Hon vann mitt unga politiknördhjärta genom att va kul i en tid när alla andra hade SOU-högläsning. När allt var upplagt för att hon skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister hade hon redan ­lyckats. Plötsligt gick det att föreställa sig att makt kan utövas av något annat än tråkiga gubbar.

Så kom toblerone, time-out och vita kläder.

Och comebacks och partiledarskap och förlorade val.

Nu står vi återigen mitt i en Monaskandal. Jag vet att hon gjort fel. Att hon ytterligare en gång stirrat in i kameran med hårdsminkade ögon och kastat ur sig en sarkastisk ursäkt.

Varför bankar mitt blödiga böghjärta så för Mona? Hennes ­segrar för HBTQ-rättigheter är så klart en del av det men egentligen är det hennes förluster som lockar mig mest. Då blir hon större än en allierad faghag - hon blir en ikonisk karaktär som homosexuella män identifierat sig med genom historien: den tragiska divan. Den starka egensinniga kvinnan som förnedras av sin omgivning och hånas av sin samtid.

Tänk Marlene Dietrich, Lady Di, Judy Garland. Fast Monas drifter känns ­inte så mycket glamourtragik som svennebanan: räkningar, choklad och kärlek. Till ett parti.

En radhusdiva med falukorvsskiva på kanten av cocktailglaset.

Men det verkar inte vara den dominerande bilden svenska folket har av Mona Sahlin.

Det är inte Kicki Danielsson man ser. Det är drottning Cersei.

Den ondskefulla blondinen i ”Game of thrones” som efter säsonger av vidrighet till slut skall få bota för sina ­synder. Ett gäng religiösa extremister rakar av henne håret och tvingar henne att gå naken genom staden medan pöbeln vräker ut sitt hat mot henne. En sexualiserad canossavandring. Fast vi har bytt King’s Landings trånga gränder mot Facebook och Grå sparvarna som moralisk rättskipare mot Expressen.

Detta är en Trumpiansk tsunamivåg av populistisk vrede mot de som bestämmer. Och jag inser att en del av mitt ryggmärgiga Monaförsvarande inte är bittra bögtårar över en mer eller mindre ihopfantiserad karaktär, utan känslan av att mitt sätt att leva är under attack. Det är hatet mot systemet där sådana som jag varit vinnare. Modernitetens metrosexuella mediemän.

Det finns en massa att ­avsky med kindpussande konsulter som minglar med makten och lämnar vanligt folk med känslan av att ha ­blivit snuvade på konfekten. Vi som har makt har en hel del självrannsakan att göra.

Men, jag kommer aldrig ­sluta gilla Mona.

Borde vinna

 Det blir förmodligen gayhatande Ryssland som vinner världens mest homosexuella tävling. Men jag hoppas på Österrike inte bara för det proeuropeiska tilltaget att sjunga på grannspråket franska, utan mest för att Zoë lyckas förvandla rosa sockervadd till musik i ”Loin D’ici”.

Borde vunnit

 Om Åsa Romson bara avgick för att hon var en dålig kommunikatör som misslyckades i media – varför valde man inte den miljöpartist som trots ett underläge visade sig vara ett medialt ­underbarn – ­Alice Bah Kuhnke?