Besvärjer verkligheten med min sommaridyll

Foto: Thinkstock
Den svenska sommaridyllen skyddar mot den apokalyptiska samtiden.
KOLUMNISTER

När semestern börjat har vi en regel. Inget P1 i bilen. Bara P4. Bort med sakliga nyhetsröster som berättar om viktiga saker. Fram med ­tokiga dialekter som står på en campingplats i duggregn och ska baka Västsveriges största laktos­fria gräddtårta.

När makens hand trevar fram mot bilradion slår jag resolut bort den. Vi ska fortsätta att lyssna på ring in-programmet om oväntade skogsmöten.

Det är det enda jag kan göra denna vansinniga sommar, där omvärlden inte verkar ha förstått att det ska vara nyhetstorka. När nyhetsflasharna om ond bråd död vibrerar i min ficka rusar jag mot det faluröda torpets välsignade usla täckning.

Jag väljer bort verkligheten. Min motståndshandling är att ­marinera mig i idyll.

När det sker en dödlig tågolycka i Italien ger jag mig ut på lång­promenad på en dammig landsväg. Några kossor följer mig på andra sidan elstängslet och råmar nyfiket.

När det är ytterligare en polisskjutning i USA gör jag upp en brasa i den öppna spisen. Känner doften av tall som slukas och det arga visslandet av fuktig ved.

När de vidriga berättelserna från Nice kommer lägger jag mig i hängmattan. Vaggas till ro av ljusspelet i bladverket ovanför. Grönt, blått, guld.

När det blir militärkupp i Turkiet plockar jag skogshallon i en medeltidsskog. Andas djupt och låter det söta bäret smälta i munnen.

När Donald Trump ska krönas till republikanernas president­kandidat doppar jag för första gången min sons ovandrade fötter i Vänerns strandkant. Det är så mycket nya texturer, färger och känslor. Solglittret mot hans ­bäbiskropp, det svala vattnet mot hans ben, tårna som gräver ner sig i sanden. Han utstöter ett räddglatt “Åååhhh” på inandning.

Vanligtvis föraktar jag det här beteendet. Att sticka huvudet i sanden och hoppas att det går över. För även om det är jobbigt så måste vi våga ta in fasansfulla ­sanningar - inte minst om vi ska kunna sörja de döda.

Men också för att vi ska dra ­lärdomar och kunna skydda oss i framtiden.

Fast ibland är det svårt att inte ­läsa rubrikerna som en ned­räkning till apokalypsen. Den känslan av sammanslagen upp­givenhet måste också bekämpas.

Tekniken tillhandahåller så många speglar för undergångskänslor just nu. De vanliga mediernas kamp om att alltid vara först och sända live, medan de sociala medierna sänder allting i realtid.

Min egen uppdateringsbojkott handlar inte bara om personlig sinnesro. Det handlar om den lilla pojken som för första gången i sitt liv fick bada i Vänern.

Jag vill inte bara att han ska se verklig­heten. Jag vill att han ska våga tro på att den kan vara overkligt ­vacker.

Sommartips 1:

P4-musik. Länge var jag rädd för att erkänna min egen medelålderighet och kämpade krampaktigt med P3:s p­retentiösa indiehits och ­själlösa dansmusik. Nu om­famnar jag gamla goa hits som jag glömt bort att jag älskar.

Sommartips 2:

Småkakor. Om man bor på torp vill folk gärna spontant hälsa på. Vad ska man bjuda på? Bullar blir torra, vem ­orkar baka tårta? Små­kakor är lösningen.

ARTIKELN HANDLAR OM