Sluta! Hillary är ingen ljugapa

Foto: Aaron P. Bernstein/Reuters
Hillary Clinton tillsammans med vice presidentkandidat Tim Kaine och Bill Clinton, Philadelphia.
KOLUMNISTER

De kom samman som ett gäng superhjältar som tillsammans ska besegra den onda skurken.

Senator Elizabeth Warren lade fram det ekonomiska argumentet. Bernie Sanders uppmanade sina supportrar att backa Hillary.

Vicepresident Joe Biden attackerade motståndarens brister.

Ex-­president Bill Clinton höll ett kärleksfullt tal om sin hustrus prestationer genom åren.

Obama försvarade tanken på att USA har blivit bättre under ­honom och har framtiden för sig.

Som politiska ”Power Rangers” ­utropade de sina specialförmågor på demokraternas partikonvent.

Warren: Medelklass! Sanders: Enighet! Biden: Trumphån! ­Clinton: Erfarenhet! Obama: ­Optimism!

Och till sist kom hon – den­ ­första kvinnan som har en riktig chans att bli president.

För svenskar och resten av ­världen är det ett mysterium att Hillary Clinton inte slår Donald Trump med hästlängder i opinionsunderökningarna. Hur svårt kan det vara? Vill ni ha en kompetent vettig kvinna eller en vansinnig nätmelon?

Då har man inte fattat hur hatad Hillary är i delar av USA. Hon är som en amerikansk Mona Sahlin.

I en tidigare krönika skrev jag om hur många svenskar tycks ­vilja se Mona fönedrad som den onda drottning Cersei

i tv-serien ”Game of ­thrones”.

Tvingas gå naken genom staden och skymfas. Så klart fanns det en man på republikanernas konvent som hade återskapat den scenen men med en Hillarydocka i rollen som den vidriga ­skökan.

Faktum var att väldigt få ­talade väl om Trump hos republikanerna. De snackade skit om ­Hillary. För att det är det som ­funkar.

Andelen som säger att de ­ogillar henne har stigit under valkampanjen och är nu lika historiskt höga som för Donald Trump.

Hillaryhatet är inget nytt ­fenomen. I en uppmärksammad ­artikel från 1996 beskrivs fenomenet. Det är 20 år sedan.

Då var det hennes blåögda ­idealism som stod i skottgluggen. Nu ses hon som falsk och korrumperad.

Detta är något som förenar ­hennes fiender både till höger och vänster. Som bevis lyfts fram att hon tagit betalt för att hålla tal för banker. Frågan är vem man ska jämföra Hillary med.

För ­amerikanska manliga politiker får orimligt ­betalt för att ­hålla tal. Och det är inte bara banker som ­betalar – på Clintons lista finns både mejeriproducenter och organisationen för amerikanska husvagnscampare.

När det gäller ­bilden av Hillary som en genomfalsk ljugapa måste den också korrigeras.

Hon är en politiker som varit med i offentligheten i nästan 40 år – det är klart att hon säger emot sig själv ibland. Men när Politifact gått ­igenom kampanjernas uttalanden så är det hon som får bäst betyg.

Det finns också en historisk trend att när hon väl har ett jobb, som rikets första dam, senator eller utrikesminister – då gillar det amerikanska folket henne. Men när hon söker makt då sjunker hon som en sten.

Det är en sak som stör i demokraternas Hollywoodvärdiga skapelse från förra veckan. När Hillary väl steg upp på ­scenen bröts min illusion av ­en Marvelrulle och istället fick jag den ­oerhört elaka politikerparodin ­“Veep” på näthinnan.

Där Julia Louis-Dreyfus spelar en kvinnlig president som är en ohämmad narcissist som gör allt för att få makt men misslyckas med att ­göra något med den.

Clintons fejkiga hejanden och ­leenden är extra läskiga för att de är så nära genuin mänsklighet.

Men att hon är en ­dålig skådis förbleknar när alternativet är Trump.

ARTIKELN HANDLAR OM