Kungens mål var att Danmark skulle utplånas

KOLUMNISTER

1658 ”Man må hasardera allt”, var ett av Karl X Gustavs valspråk. I denna anda fattade han det beslut som lika gärna

kunnat sluta i katastrof som i succé.

Inte bara det, vi fick dessutom Bornholm och Trondheims län, med en kust mot Västerhavet.

Större än så skulle Sverige med Finland aldrig bli, dubbelt större än i dag: från Atlanten till Ladoga, från Finlands nordspets till Kirkholm i sydligaste Livland och med rejäla basområden i Nordtyskland.

Fast då förhandlingarna inleddes hade de svenska förhandlarna begärt mycket mer. Att det inte blev så berodde på att utländska makter blandade sig i – Eng-land, Frankrike och Nederländerna ville förhindra att Sverige blev för mäktigt och fick total kontroll över handeln på Östersjön.

I freden låg frön till nya konflikter, det kunde man se med ett ögonkast på kartan. Norge var delat itu och Danmark hade fråntagits sina bördigaste och rikaste landskap. Den danska adelns finaste slott fanns i Skåne. I Lunds domkyrka förvarades den danska rikssymbolen Dannebrogen och i Lund låg det danska myntverket.

Sverige och Danmark hade dittills utkämpat 29 krig – det skulle bli sju till. Danmark kunde omöjligt acceptera den hårda freden. Fast det var Sverige som inledde nästa krig, redan samma år. Karl X Gustavs mål var att en gång för alla utplåna Danmark och inlemma det i ett ännu större svenskt rike med huvudstad i Göteborg. Det kriget inleddes redan den 6 augusti 1658, Köpenhamn belägrades. Men det kriget fick kungen aldrig avsluta. Han dog efter en kort tids sjukdom i Göteborg den 13 februari 1660, bara 37 år gammal.

Foto: Foto: AP Målning: Sébastien Bourdon
Karl X Gustav satte sina truppers och sitt eget liv på spel när han 1658 beslöt att gå över isarna från Fyn till Själland. I dag susar man lätt över Stora Bält på bron som invigdes 1998.

Vintern 1658 var den strängaste i mannaminne. I januari lade sig isarna mellan de danska öarna. Den svenska armén, som kom från de svenska baserna i Nordtyskland, hade trängt in i Danmark söder ifrån. Jylland ockuperades. Därifrån kunde trupperna marschera över till Fyn och vidare till Langeland vid Stora Bält. Efter noggranna undersökningar beslöt kungen att satsa allt på ett kort. Ett av hans inofficiella valspråk var: ”Man må hasardera allt.” Han beslöt att gå över de knakande isarna till Lolland och ledde själv gruppen på 2 000 man som gick över först.

Den franske ambassadören Terlon, som var med trupperna, skrev en gastkramande rapport hem till Paris:

”Det var någonting förskräckligt att tåga om natten över detta frusna hav, där trampet av hästarna hade upptinat snön, så att vattnet stod en halv meter högt på isen och man varje ögonblick måste frukta att på något ställe finna havet öppet... Kölden var så stark att man måste med yxor hugga sönder både bröd och vintunnorna samt slå loss små stycken som man sedan finge smälta. Köttet fick man lägga i upphettade pannor för att tina upp.”

Kungen riskerade inte bara sitt eget liv och kärnan av den svenska armén. Gick de under kunde vad som helst hända med Sverige. Då hade vi i varje fall aldrig fått de sydsvenska landskapen, kanske vi hade tvingats ge ifrån oss några i stället.

Trupperna riskerade också att bli stående på en av öarna, generat vinkande till den danska flottan som skulle komma och hämta dem då maten var slut.

Beslutet att gå över Stora Bält var ett av dessa ödesmättade beslut i historien, fattat av en enda man och som kunde betyda katastrof för nationen eller en historisk framgång.

Marschen gick vidare från Lolland till Falster och slutligen över till Själland dit kungen kom den 11 februari. Eskorterad av eliten av trupperna, 200 finska hakapeliter, kom han körande i en släde på stora landsvägen på Själland – riktning Köpenhamn.

Där mötte han den engelske medlaren Meadowe med två chockade danska statsråd, utsända av danske kungen Fredrik III. Danskarna ville förhandla om fred, men de trodde att svenskarna var kvar på Langeland, på andra sidan Stora Bält. Kungen hälsade vänligt på herrarna och bad dem åka vidare bakåt, där kunde de prata med svenska riksråd. Själv fortsatte han framåt mot Köpenhamn.

Den 15 februari befann han sig bara några mil från den danska huvudstaden. Där började han förhandla. De första svenska kraven måste ha fått marken att gunga under den danska delegationen. Karl Gustav ville ha: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Mön, Saltholm, Bohuslän, Trondheims och Akershus län med Oslo, Färöarna och Island. Som pant för skadestånd ville han ha hela Norge på 30 år. Dessutom skulle hans svärfar i Holstein ha ersättning och skadestånd. Plus några krav till, framför allt att Danmark en gång för alla tog bort Sveriges tre kronor ur det danska riksvapnet.

Då fördraget var undertecknat blev det som det alltid blev, en stor bankett med många skålar. De bägge kungarna satt sida vid sida. Ingen vet vad de talade om. Därpå avreste Karl Gustav från Helsingör i Fredrik III:s lustjakt, hedrad med 70 skotts salut. Fast då hade ju Karl Gustav redan nya krigsplaner i huvudet. Och de tre svenska kronorna, de finns fortfarande kvar i danska drottningens vapen.

ARTIKELN HANDLAR OM