Ännu visste ingen hur stor katastrofen var...

KOLUMNISTER
”Hjältekonungen”  Karl XII porträtterad av David von Krafft två år före sitt nederlag vid Poltava.

Den skottskadade, bara 27 år gamle Karl XII, låg febersjuk och yrade i sin vagn. Allt var kaos, på gränsen till panik. Ingen visste ännu exakt hur stor katastrofen var, bara att allt var förlorat. Flyktingkaravanen anfördes av den energiske generalkvartersmästaren Axel Gyllenkrok. Först kom Livgardets kärror, sedan andra regementens i rangordning, kavalleriet red för sig, kungen låg i en vagn nästan sist.

”Gyllenkrok vet vägarna”, mässade den sjuke kungen entonigt, ”Gyllenkrok vet vägarna...” Den högste militären i karavanen, generalen Adam Ludvig Lewenhaupt, satt apatisk i sin vagn, drabbad av svår diarré.

Då och då avbröt kungen sitt mässande och ropade på sin nära släkting och vapenbroder, den unge prins Max, och han ropade på överbefälhavare Carl Gustaf Rehnskiöld och på chefen för kansliet Carl Piper, men de kunde inte höra honom. De var fångar hos tsaren och satt på kvällen efter slaget bänkade vid ett otroligt festbord i tsarens tält av persiskt och kinesiskt siden, upplyst av kristallkronor och med äkta persiska mattor på golvet. Genom tältets tunna väggar kunde de höra de sårades jämmer på slagfältet.

Det skulle dröja några månader innan riksråden i Stockholm – och ännu längre innan de tiotusentals anhöriga i Sverige och Finland – fick veta vad som hade hänt. Just nu visste de inte ens att kungen och hans armé hade varit i Poltava.

När drabbningen var över hade kungen och de överlevande sökt sig ner till trossen som stod några kilometer söder om Poltava, flera tusen vagnar. Där fanns också 1 700 svenska hustrur, barn och pigor. Under natten beslutas att bara artilleriet, ammunitionen, regementskassorna, rustvagnar och vagnar med verktyg skulle tas med, allt annat måste brännas. Oxarna måste lämnas kvar eller slaktas, bara hästar kunde användas, för nu var det bråttom. Gyllenkrok sände spejare i förväg för att hitta de bästa vägarna och finna bra vadställen över floderna Vorskla och Dnjepr.

Hela natten mot den 29 juni rullade karavanen fram. Alla väntade att de ryska förföljarna skulle hinna ifatt dem när som helst. Tsaren hade utlyst en belöning på 100 000 rubel plus generalsgrad till den som fångade Karl XII levande. Hästarna piskades framåt, vagnar som gick sönder tändes på och lämnades vid vägkanten. Sårade som dog i vagnarna kastades ut.

En av de sårade karolinerna skrev senare att det rådde ”en gruvelig hetta och törst så man ville försmäkta”. En annan skrev att ”de drogo så med hjärtans sorg igenom dag och natt.”

Läget var ändå inte fullständigt hopplöst. Med bland annat de svenska trupper som inte deltagit i slaget och med kosackhövdingen Mazepas folk, hade Karl XII fortfarande kvar cirka 16 000 man.

Vart kunde Karl XII fly med sin armé? Det fanns bara tre möjligheter och ingen var riskfri. De kunde söka sig ner mot Krimtartarerna som var allierade. De kunde gå västerut mot Polen, men den vägen var blockerad av fienden. Återstod vägen söderut mot Turkiet, ett vänligt sinnat land, där kunde svenskarna få hjälp. Men för att komma dit måste armén ta sig över floden Dnjepr och dit var det ännu många mil. Den 30 juni var armén framme vid Dnjepr. De flesta karolinerna greps av förtvivlan. Floden var flera hundra meter bred och alldeles för strid. Det fanns inga möjligheter att bygga en bro och det fanns heller nästan inga pråmar eller båtar och mycket få träd att hugga ner. Upplösningen var nu nära, många grupper av soldater försökte ta sig över på egen hand, många drunknade.

Den högsta ledningen försökte övertala kungen att sätta sig i säkerhet. Han vägrade. I sin feberyra drömde han kanske om en sista apokalyptisk slutstrid, ett ragnarök vid Dnjeprs strand. Gråtande officerare bad på sina knän att han skulle ta sitt förnuft till fånga. Han svarade: ”Först ska det smälla!” Till slut insåg han att det inte fanns någon annan möjlighet, han måste över floden.

Totalt tog sig cirka tusen svenska soldater och två tusen kosacker och zaporoger över. Kungens vagn placerades i två hopsurrade småbåtar med ett par hjul i varje båt. Tolv drabanter rodde honom över. Så var han borta. Sin vana trogen hade han inte hållit något tal. Han tackade aldrig sina trupper.

Kvar på stranden stod spillrorna av den karolinska armén mot en fond av brinnande vagnar. Nästa dag då en rysk styrka på 9 000 man dök upp gav sig över 12 000 svenskar utan strid. Många hade varit med i nio långa år fyllda av krig och katastrofer, de orkade inte längre. Därmed var den största militära katastrofen i Sveriges historia ett faktum. Hela armén var utplånad.