Flera tusen svenskar frös ihjäl i rekordkylan

KOLUMNISTER

Vid jultiden för exakt tre hundra år sedan, 1708, drabbades Europa av den värsta vintern någon kunde påminna sig. Kanalerna frös i Venedig. I Paris kunde man för första gången köra häst och vagn på Seinfloden. Vinstockarna frös i Frankrike och Italien. Isen tornade upp sig runt den svenska kusten som väldiga bergskedjor. Kölden svepte in med vindarna över Ukrainas oskyddade fält, dit den svenska armén efter sitt misslyckade försök att tränga in i Ryssland, tvingats för att söka vinterläger.

Den tjugosexårige Karl XII hade legat i fält i åtta år. Efter både segrar och nederlag, hade hans armé fått en kort tid av vila i Ukraina. Rullorna gicks igenom, spillror av regementen slogs ihop till nya enheter, vakanser fylldes, drabantkåren förstärktes.

I mitten av december 1708 måste kungen rycka fram mot staden Gadjatj, öster om Kiev. Staden hölls av tre svenska regenten men låg under hårt tryck från ryssarna. Då kom kölden.

Den svenska armén förlamades bokstavligen. Föst kom förfrysningarna, sedan tynade folk sakta bort sittande på sina hästar, eller på kuskbocken i trossen. Stelfrusna bylten låg på vägarna, ryttarna måste skäras loss från de förfrusna hästarna.

Karolinerna hann upp enstaka smågrupper av ryssar som var så paralyserade av kölden att de inte kunde röra sig då svenskarna stack värjorna i dem.

En av de svenska officerarna, löjtnant Joachim Lyth, som skrev en mycket läsvärd dagbok från hela kriget, berättar om situationer där man hunnit ifatt ryssarna, men svenskarna själva varit så stelfrusna att de inte fick upp den egna värjan.

”Jag som reste alldeles utan kappa, tunnkläder med ett par skinnhandskar, hade så nära båda mina händer förlorat.” Han berättar att han såg hur ”ifrån luften fåglarna ihjälfrusna till jorden nederföllo, de små tama kreaturen, såsom höns och gäss, lågo jämväl i husen döda av kölden”. Även hästar föll dödsfrusna omkull.

Fältprästen Agrell skrev:” Här var nu en ynklig syn på de förfrusna, fältskärarna arbetade alla dagar med att skära armar och ben av; nu måste mången vacker ung karl bliva krympling, och lågo alla husen fulla med sådana eländiga stackare. Hela dagen kördes döda ut på slädar, att begravas uti källare och andra hål, ty uti jorden kunde ingen komma. Ingen människa som intet sett det, kan en gång tro eller inbilla sig detta elände.”

Kungen försökte föra in så mycket av trupperna och bagaget som möjligt i staden, men alla kunde inte få plats i husen. De som blev utanför frös ihjäl.

Julen kom och kölden bara ökade. På julaftonens morgon, bröt kungen upp med de trupper som kunde gå, de sjuka och alla de som förfrusit fötter och ben blev kvar med några hundra man som skydd.

Hären marscherade många mil mot byn Petrovka, där man gjorde halt på jul-aftonskvällen. Alla som kunde trängde in sig i byns få byggnader, lika många blev utanför.

Kölden tilltog. Varken juldagen eller annandagen kunde trupperna höra julpredikan, det hade aldrig hänt förut.

Då julhelgen var slut lättade kölden något och soldaterna kunde röra på sig. Fänrik Robert Petre skrev att hundratals karoliner förlorade händer, fötter, näsor och vad han kallade ”de hemliga tingen”.

”Med mina ögon såg jag att dragon och ryttare satt på hästarna stendöda, havandes betseltygen i handen vilka de så fast höllo att de ej lösas kunde förrän fingrarna skäras av...”

En annan karolin, Erik Larsson Smeputs skriver:” Det var så kallt att oxen under oket föll ned och blev stendöd”.

Förfrusna lemmar skars av med såg eller klipptes av med tång. Utan bedövning. Den sextonårige fänriken Gustav Piper, förfrös bägge fötterna varför tårna och delar av hälar klipptes av. Fältskären ville såga av bägge benen, men Piper vägrade.

Kungen försökte på sitt bryska, men välmenande sätt att hålla humöret uppe på sitt folk. Ingen vet exakt hur många svenskar som dog eller blev krymplingar för resten av livet under dessa dygn, men man räknar med minst 2 000 kanske 3000.

Armén fortsatte sin framryckning i Ukraina, staden Veprik togs efter en mycket misslyckad och blodig operation i vilken Sverige förlorade över tusen man.

Så följde några veckors vila och uppladdning innan offensiven började igen i februari 1709.

Under nio dagar intogs och brände sex ukrainska städer. Mördande och brännande fortsatte Karolinerna österut ända till floden Kolomak, den östligaste punkten under hela fälttåget.

Därifrån kunde svenskarna, under andra tider och med bättre tur, ha tagit sig till Charkov och vidare till Moskva, men nu var en femtedel av den svenska armén borta och ännu fler och långt värre katastrofer skulle följa olycksåret 1709. Den största stavas Poltava.

ARTIKELN HANDLAR OM