Skyddet kan ta död på våra svenska traditioner

Midsommarafton – den äkta nationaldagen.
KOLUMNISTER

Sedan några år tillbaka har Unesco också en lista på immateriella världsarv, alltså riter, traditioner, sedvänjor, färdigheter, kunskaper, musik, sånger, danser och olika former av teater som är unika för ett land eller bara en liten folkgrupp och som förts vidare från generation till generation och som man vill slå vakt om och evigt bevara.

Eftersom stunden snart verkar vara inne då även Sverige skriver under denna FN-konvention, håller flera svenska kulturella instanser på att försöka fundera ut vilka immateriella världsarv vi vill få med på denna nya världslista och som svenska staten förpliktar sig att aldrig låta falla i glömska. Det finns till och med en generaldirektör och ett statligt verk som håller i projektet, nämligen Institutet för språk- och folkminnen.

Det handlar alltså om sådant som inte satt några spår i naturen, sådant som bara finns i den svenska själen. Generation efter generation.

Förslagen är många och skiftande: Samernas jojkning, dalkullornas rop på kossorna på fäboden, spelmännens polska, svenska språket och dess dialekter, person- och ortsnamn, den svenska allemansrätten, folkvisor, folkliga berättelser. Man kunde kanske tänka sig luciafirandet, julgransplundring och midsommarfirandet. Varför inte kräftskivan, surströmmingsfesten eller Vasaloppet?

Till unika färdigheter hör väl gamla och lokala idrotter och lekar som varpkastning och motsvarande. Men varför inte då också ta med konsten att göra sitt eget brännvin, en urgammal tradition som gått i arv i många landsdelar. Kanske det svenska skålandet och supvisan är något unikt som ska bevaras?

Varför inte göteborgsvitsen, en garanterat unik färdighet hos en minoritet, ofta hånad och förlöjligad av huvudstadsbefolkningen

Vilka förslag har du själv? Vilken eller vilka unika svenska traditioner, färdigheter, riter eller konstarter skulle du vilja se på denna immateriella världsarvslista?

Den dagen listan är klar kommer nästa problem. Att sätta en global k-stämpel på ett hus eller en naturpark är ganska lätt. Uppstår skavanker är det bara att reparera världsarvet.

Hur reparerar man och vårdar en kunskap, tradition eller rit som förts vidare i generationer? Ska man frysa jojken, dansen, polskan och luciatåget exakt som de var ett visst datum? På med k- stämpeln och fy den som vågar ändra en stavelse, ton eller gest, för man får inte rubba världsarvet.

Risken är att dessa urgamla traditioner eller företeelser avlider av sin fina k-stämpel. Traditioner hålls levande så länge någon vill ha dem och så länge den lever förändras den lite hela tiden. Se på luciafirandet till exempel.

För en generation sedan firades lucia huvudsakligen i hemmen. I dag är det mest på dagis och arbetsplatser, men traditionen lever vidare eftersom det tycks finnas ett genuint behov och intresse för den. Traditioner som förr var orubbliga och firades av alla i trakten och återkom år efter år som Hindersmässan i Örebro och många andra liknande mässor, finns det inte mycket kvar av i dag.

Förr firades alla helgons dag med allvar och tyngd, i dag är det halloween med tjut och vrål. Förr var 14 februari bara 14 februari – i dag heter det alla hjärtans dag och är alla köpmäns lilla försenade julafton under en tid då ingen annars köper något. De flesta äldre svenskar struntar säkert i denna dag, men den firas intensivt i skolorna, där massor med blommor och godis delas ut av killar och tjejer med bankande hjärtan. Mest bankar det hos dem som inget får.

Traditioner uppstår och traditioner försvinner då det inte längre finns folkligt stöd, underlag eller anledning att fira dem längre. Ingen statlig myndighet kan kungöra att nu ska svenska folket fira det och det, för så har Kungl Maj:t bestämt.

Se hur segt det är med den svenska nationaldagen 6 juni, därför att den äkta nationaldagen är midsommarafton, men då vill alla landshövdingar och andra offentliga bandklippare vara lediga. 6 juni har funnits i hundra år men har ändå aldrig börjat gro i folkdjupet, eftersom det är en tradition som prackats på uppifrån.

Vill du hjälpa de myndigheter som grubblar på det immateriella världsarvet? Skriv till mig och påminn om det vi aldrig får glömma.