11-årig svensk prins till Ryssland för att bli tsar

KOLUMNISTER
Prins Karl Filip avbildad på en minnespeng från Kungliga Myntkabinettet. Han dog bara tjugo år gammal av fält- sjukan under kriget i Baltikum.

Vid den här tiden år 1612 var prins Karl Filips namn högaktuellt i Sverige. Han var bara elva år, men han var på väg att bli tsar över Ryssland.

Karl Filip var bror till Sveriges då bara sjutton år gamle kung Gustav II Adolf. Kungen hade själv gärna tagit den ryska tsarkronan, men eftersom det var omöjligt att styra Sverige och Ryssland i en personalunion var det bäst att kungens yngre bror blev härskare i Ryssland eller i alla fall över storfurstendömet Novgorod.

Den delen av Ryssland hade erövrats av den svenske härföraren Jakob De la Gardie. Det var han som hade fått novgoroderna att officiellt begära att en svensk prins skulle komma för att styra över dem – precis som vikingaättlingen Rurik en gång hade kommit för att skapa ordning i slavernas kaotiska rike.

Enligt den ryska krönikan var det ju tre bröder från Roslagen som grundade det ryska riket. Nu hade deras siste ättling Fjodor avlidit, alltså var det dags för en ny svensk att komma till Novgorod. En stor rysk delegation sammansatt av skäggiga men högättade novgoroder anlände till Sverige redan på hösten 1612 för att hylla sin nye härskare. Ryssarna fick vänta länge, för det ryska initiativet skapade en viss förvirring i Sverige.

Månaderna gick. Inte förrän i januari och februari månad 1613 debatterades ärendet häftigt i den kungliga familjen. Den starkaste kraften i riket var Karl IX:s änka, Kristina av Holstein-Gottorp. Hon styrde inte bara sitt ärvda hertigdöme från Nyköpingshus – hon hade också ett fast grepp om sina söner, även om den unge kungen.

Kristina tänkte inte släppa iväg någon av dem till de vilda ryssarnas rike. ”Mina bägge söner äro min enda fröjd och äro mig lika kära som mitt eget hjerta”, ska hon ha sagt till den ryska delegationen. Ryssarna förstod detta mycket väl, men ville ändå att Karl Filip skulle komma med dem, nu genast, mitt i vintern.

Kristina vägrade. Hon lyckades förhala avresan till försommaren och då med löfte att Karl Filip inte skulle resa längre österut än till det svenska Viborg, där skulle han mottaga ryssarnas hyllning. Så blev det bestämt.

Under tiden ökade irritationen och otåligheten borta i Novgorod. Jakob De la Gardie skrev brev på brev. Ryssarna hade andra kandidater. Kommer det aldrig någon svensk prins? Kristina svarade ömsom att Karl Filips utbildning inte var klar, ömsom att hans hälsa var klen.

Drivan smalt, våren kom och den nu tolvårige prinsen gav sig iväg eskorterad av fina svenska herrar och med inte mindre än fem av rikets största örlogsfartyg. Karl Filip var ju inte bara svensk prins och hertig av Södermanland med mera, han var ju även utvald storfurste av Novgorod.

Moderns förhalningstaktik lyckades. Under den långa väntetiden hade ryssarna valt en annan tronföljare, en prins av huset Romanov, den förste med det namnet i Rysslands historia. Han hade faktiskt redan blivit krönt under stort ståhej i Moskva i mars 1613.

Detta fick Karl Filip höra då han kom fram till Viborg i början av juli månad. Beskedet överlämnades av en delegation från Novgorod, som berättade att den svenske prinsens ankomst till Viborg hade firats med tre dagars klockringning i Novgorod och att även om Karl Filip nu inte kunde bli alla ryssars tsar, så kunde han ändå bli novgorodernas storfurs-te.

De svenska herrarna i prinsens delegation övervägde förslaget mycket noga. Erfarenheten av rysk historia hade lärt dem att den krönte Romanov i Moskva inte behövde betyda särskilt mycket, för detta var den stora oredans tid i Ryssland, tsarer kom och gick. Karl Filip hade ännu en chans, i synnerhet som De la Gardie och en svensk här fortfarande var kvar i Novgorod.

Karl Filip fick stanna i Viborg. Han fördrev tiden med att läsa förmanande brev från sin stränga moder i Nyköping, samt då och då inspektera stadens sevärdheter, bland annat stadsmuren – den enda i sitt slag i Finland – och alla husen som var byggda i sten, fler än i någon annan finländsk stad. I de svenska och finska städerna på 1600-talet var det vanligare att borgarna fick blicka ut över ett ofta glest och förfallet tullstaket än över en pampig ringmur.

De svenska rådgivarna hade fel denna gång. Med den nye Romanov på tronen svepte en nationell våg över Ryssland. Alla utländska trupper, svenskar och polacker, drevs ut ur Ryssland. Vid jultiden 1613 kunde Karl Filip resa hem. Eftersom det var vinter kunde han inte segla utan tvingades ta landvägen runt Bottenviken. Det gick långsamt, inte förrän den 7 mars mötte han sin bror Gustav II Adolf i Härnösand.

Kungen var då på väg med nya trupper, även han tvingades att ta den långa omvägen runt Bottenviken. Ett nytt krig hade inletts mot Ryssland, men det angick inte Karl Filip. Han fortsatte sin resa hem till mamma i Nyköping där han mottogs med varma hyllningar och moderliga kramar.

Karl Filip dog bara tjugo år gammal i fältsjukan då han deltog i kriget i Baltikum. Han var då hemligt gift med Elisabet Ribbing, som kort efter hans död nedkom med en dotter.

Så nära var det att Ryssland hade fått en tsar som hette Vasa i efternamn.