Marie-Antoinette + Axel von Fersen = sant

KOLUMNISTER

Den här veckan är det premiär för den omtalade storfilmen om franska drottningen Marie-Antoinette. Hennes svenske älskare, Axel von Fersen, skymtar som hastigast, men biopubliken får inte veta så mycket om honom. Ändå är det historiskt dokumenterat att Marie-Antoinette + Axel von Fersen = sant. Det är en kärlekshistoria som engagerat och berört människor i mer än två hundra år.

Den pågick i femton år och den slutade inte ens då drottningen blev halshuggen. Axel von Fersen saknade och sörjde henne ända till sitt eget tragiska slut många år senare då han slogs ihjäl av pöbeln i Stockholm.

De möttes första gången på en bal i Versailles då de bägge var aderton år gamla, hon var kronprinsessa av Frankrike och han var en nyanländ svensk adelsman på sin bildningsresa i Europa. Då de var tjugotvå år möttes de igen, då tände det till. Hon hade blivit Frankrikes drottning och Fersen hade kommit till Paris för att roa sig. Fersen drogs in i den lilla krets som umgicks med drottningen i Trianon, intill Versailles.

Där skapades en ”lantlig” miljö enligt senaste modet där sällskapet drack mjölk ur skålar modellerade efter drottningens bröst, fast givetvis tillverkade i Sèvres-fabriken och med drottningens monogram.

Där vallade handplockade vackra pojkar och flickor små lamm med blå sidenband. Herdarna var utklädda till bönder och pigor, där kunde drottningen och hennes uppvaktning umgås helt fritt. Under året som följde var Fersen alltid i drottningens närhet. Skvallret spreds i allt vidare kretsar. Han skrev om det som hände i sin strängt privata dagbok och i brev till sin syster, men för övrigt var han ytterst diskret och talade aldrig om sitt förhållande med drottningen med någon i Paris. Ryktena och skvallret ökade.

Till slut insåg Fersen att han måste dra sig tillbaka för att skydda drottningen. Han anslöt sig till den franska armé som skickades till det nordamerikanska frihetskriget. Han var bara tjugotre år men fick övers­tes grad.

Fyra år senare återkom han till Versailles, dekorerad, ärrad av kriget, men ståtligare än någonsin. Förhållandet med drottningen återupptogs. De kom varandra närmare än någonsin förr. Han berättade om detta i brev till sin syster. För att få vara så nära henne som möjligt köper han ett kungligt franskt regemente, Royal Suédois, sammansatt av svenska officerare och soldater från svenska Pommern.

Något år senare kom Gustav III på officiellt besök till Frankrike. Resan avslutades med en praktfull fest i Versailles där gästerna noterade att för drottningen var det inte Gustav III som var hedersgästen, utan Fersen.

Exakt nio månader senare nedkom drottningen med en son, Louis Charles, som redan vid födelsen fick titeln hertig av Normandie, vikingarnas provins.

Franske kungen Ludvig XVI skrev i sin dagbok: ”Drottningen har i dag nedkommit med hertigen av Normandie.Allt gick likadant till som då min son föddes..” Många historiker tror att Fersen var fader till barnet. Bilder på den unge Fersen och på Louis Charles visar två unga män som helt klart är släkt med varandra. Ett modernt dna-test kunde bekräfta släktskapet.

Fersen reste ofta mellan Frankrike och Sverige, han var med i Gustavs krig mot Ryssland, men efter varje resa återvände han till hovet i Versailles och till drottningen som han hela tiden höll kontakten med.

År 1789 bröt revolutionen ut i Frankrike. Bastiljen stormades och parisarna marscherade ut till Versailles för att hämta den kungliga familjen. Fersen fanns i dess närhet och han var med dem in till Paris och slog sig ner i ett hus nära Tuilerierna, där Marie-Antoinette och hennes familj hölls i husarrest.

Han besökte henne ofta i slottet och detaljplanerade familjens flykt från Paris. Det var han som körde vagnen med kungen, drottningen och deras barn ut ur Paris, genom revolutionsgardets vägspärrar. Men tyvärr var han tvungen att lämna vagnen vid första hästbytet. De officerare som tog över var inkompetenta, kungafamiljen greps nära tyska gränsen.

Fersen lyckades smyga sig tillbaka till Paris och in till den kungliga familjen en sista gång, men då varken ville eller vågade kungen göra ett nytt flyktförsök.

I oktober 1793 var både Ludvig XVI och Marie-Antoinette avrättade. Fersen skrev skakande brev till sin syster och aldrig var hans dagboksanteckningar så öppna och personliga som då han fick dödsbudet. Under åren som följde deltog Fersen i kontrarevolutionen, men tvingades till slut dra sig tillbaka till Sverige där han fick det ena höga ämbetet efter det andra.

I samband med den avlidna kronprinsen Karl Augusts begravning kastade sig en berusad och upphetsad pöbel i Stockholm över Fersen. På falska grunder anklagades han för kronprinsens död. Utan att myndigheterna rörde ett finger misshandlades Fersen till döds inför ögonen på Svea Livgarde, som stod med för fot gevär. Långt senare fick Fersen upprättelse och begravdes under stora hedersbetygelser.

Herman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM