Vår medeltida historia försvann i slottsbranden

KOLUMNISTER

Klockan två på eftermiddagen denna dag den 7 maj 1697 hände något som ingen trodde kunde hända. Sveriges dåtida största och viktigaste byggnad, navet i den svenska stormakten, slottet Tre kronor började brinna.

I slottet, som stått där i någon form sedan 1200-talet, bodde inte bara den kungliga familjen - där fanns också ämbetsverken, riksarkivet, det största biblioteket. Härifrån styrdes det svenska rikets ämbetsmän, skattebetalare, militärer och präster från nordligaste Sverige till Bremens förorter i söder och Ladoga i öster.

Elden spred sig snabbt och sände väldiga gnistregn över den täta bebyggelsen i Gamla stan.

Flammorna kastades upp mot slottstornet med de förgyllda kronorna. För många stockholmare var eldskenet, dånet och röken som om helvetets portar hade öppnats och undergången var nära. Eldsvådan kom efter en lång tid av svåra prövningar. Det hade varit svält och hungersnöd i flera år. Tusentals tiggare hade sökt sig till Stockholm. Många hade inkvarterats på Skeppsholmen, de som inte fick plats låg och dog i gränderna. Kungen, Karl XI, hade insjuknat och dött bara fyra veckor tidigare. Han låg fortfarande lik på slottet i väntan på begravningen. Ny kung var den ännu bara 14 år gamle Karl XII.

Tur i oturen var att elden kom lös en vardagseftermiddag, många hundra människor fanns i huset och alla kunde sättas in i släckningsarbetet. Den kungliga familjen räddades. Den gamla riksänkan Hedvig Eleonora bars halvt dånad ut ur slottet. Den unge kungen och hans systrar hjälpte till att rädda vad som räddas kunde. Den döde Karl XI:s bår sattes i säkerhet. Möbler, tavlor, prydnadsföremål och kläder evakuerades så länge det gick att ta sig igenom röken, sen vräktes böcker, dokument och dyrbarheter ut genom fönstren.

Följande dag pyrde det i resterna av slottet och en stank av rök, bränt trä och våt aska låg över stan och dess chockade invånare. Märkligt nog omkom ingen människa i branden, men slottet var förstört, bara några svarta murar med tomma fönstergluggar fanns kvar. Av bibliotekets 246 500 böcker och 14 500 manuskript räddades bara 6 000 böcker och 300 manuskript. Hundratals medeltida traktat med främmande makter och brev hade brunnit upp, en stor del av den svenska medeltida historien var försvunnen.

Vad som hade klarat sig bäst var de kontor och arkiv som de flesta gärna hade sett brinna upp: skattekontoret, reduktionen, kontoren för indrivning av skatter. Snabbt spred sig ryktet att dessa dokument hade klarat sig bara för att de var så indränkta av alla olyckligas tårar.

Som vid alla större eldsvådor dök plundrare och tjuvar upp. Några blev gripna och dömda, som lakejen Erik Ahlström som ertappades med ett eget litet förråd av räddade dyrbarheter från slottet. Han dömdes till döden genom hängning.

Kungafamiljen installerade sig i det Wrangelska palatset på Riddarholmen. Där bodde våra kungar ända till 1750-talet, då det nuvarande slottet blev färdigt. Att det skulle byggas ett nytt slott stod klart redan någon dag efter katastrofen.

Naturligtvis började man genast undersöka orsakerna till branden. Brandmästaren Sven Lindberg och de knektar som skulle ha gått brandvakt, men som inte hade skött sina jobb, greps. Likaså förhördes en förvirrad officer som hette Lars Ekeroth och som dagarna före eldsvådan hade varnat hovpredikanten för en förestående brandkatastrof: "" så om de inte aktade sig skulle de få samla upp salig kungens och hela kungahusets döda ben från askan." Ekeroth visade sig vara en religiös galning och rättshaverist som hade ett perfekt alibi för branddagen. Han låg hos fältskärn och fick sina liktornar opererade.

Mycket snart visade det sig att upphovet till eldsvådan var brandmästarens egen spruckna skorsten där en eld hade tänts denna frusna vårdag. Då elden kom igång var brandvakterna inte på plats, inte heller brandmästaren själv. En rad försummelser och brister i organisationen uppdagades, bland annat hade Lindberg drivit en lönnkrog på slottsvinden.

Brandmästaren och en av knektarna dömdes till döden, men straffen "mildrades" till sju gatlopp plus sex år på Marstrands fästning. Den andre knekten, som ansågs minst skyldig "kom undan" med fem gatlopp.

Gatlopp innebar att den dömde skulle springa med bar överkropp mellan två led av 300 soldater, alltså 150 par, som slog den dömde med käppar. Lindberg som var i 50-årsåldern, klarade inte straffet, utan avled under misshandeln. De bägge andra som var yngre överlevde. Den ene var fri att gå, om han kunde. Den andre satt av sina år i fängelset.

Sex veckor efter branden kunde Nicodemus Tessin lägga fram generalplanen för den nya slottsanläggningen. Det var anmärkningvärt snabbt med tanke på att Tessin först måste arrangera Karl XI:s begravning, rusta upp det Wrangelska palatset, skaffa ett nytt stall för de kungliga hästarna och samtidigt rita och leverera skisserna för ett nytt slott i Köpenhamn. Förmodligen hade Tessin lekt med tanken på ett nytt slott en längre tid. Han hade ju fått bygga den nyinvigda och nu nedbrunna norra flygeln. Det har framförts misstankar om att Tessin kanske hjälpte till med eldsvådan för att få se sina drömmars slott förverkligat, men det är ingenting som går att bevisa i dag.

Herman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM