Upproret kunde ha varit kungens problem

KOLUMNISTER

Det är fullt uppror i paradiset, i det franska departementet Guadeloupe i Västindien. Varje dag visas tv-bilder med brinnande bilar, skottlossning och strejkande människor. Turistöarna är i kaos, regeringen i Paris skickar fler poliser och tvår sina händer.

Det kunde lika gärna ha varit regeringen i Stockholm som tvingats lösa problemen, eller varför inte kung Carl XVI Gustaf – för hela ögruppen Guadeloupe var en gång svensk och familjen Bernadottes personliga egendom.

Det var då den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte hade blivit vald till svensk tronföljare och antog namnet Karl Johan. Kort efter det inleddes det stora kriget mot Napoleon. De allierade ville ha Karl Johan med som chef för Nordarmén. Han var synnerligen viktig för Napoleons fiender, eftersom han med sin trettioåriga erfarenhet av den franska armén och många års krigande vid sidan av och strax under Napoleon, kände alla kejsarens fel och brister bättre än någon annan.

I ett tidigt skede av kriget hade engelsmännen ockuperat de flesta av Frankrikes kolonier, i synnerhet öarna i Västindien. Då förhandlingar inleddes med Bernadotte för att få honom som befälhavare lovade man honom hela den rikt sockerproducerande ögruppen Guadeloupe i Små Antillerna som ersättning för hans insatser, men också som ersättning för de ekonomiska förluster han skulle lida eftersom Napoleon, som hämnd för Karl Johans krigsengagemang, omedelbart drog in alla hans inkomster och egendomar i Frankrike.

Sammanlagt har Guadeloupe en landyta lite större än Öland med i dag en halv miljon invånare.

I ett fördrag i London 1813 avstod således England Guadeloupe till ”konungen av Sverige och hans efterträdare” för att ”finna ett sätt att visa sin personliga tillgivenhet för Hans Kungliga Majestät och Hans Kungliga Höghet Kronprinsen”.

Kung över Sverige var då, i alla fall på pappret, den mycket sjuke och senile Karl XIII, men det var kronprinsen Karl Johan som styrde riket och det var hans tjänster som engelsmännen köpte. Alltså tolkade Karl Johan avtalet som att Guadeloupe var hans personliga egendom.

Under förhandlingar nämndes även andra öar i Västindien, till exempel Saint Lucia.  Turistön Saint-Barthélemy, som geografiskt är en av öarna i Guadeloupearkipelagen, var då redan svensk koloni sedan Gustav III:s dagar och skulle förbli ända till 1878, då Oscar II sålde ön till Frankrike. Den ön hade ingenting med den här brittiska uppgörelsen att göra, fast britterna ockuperade även Saint-Barthélemy under den tid de höll resten av Guadeloupe.

Foto: Foto: AP
Generalstrejk, upplopp och gatustrider skakar turistparadiset Guadeloupe, en gång svensk egendom.

Napoleon blev besegrad, mycket tack vare Karl Johans insatser i det blodiga slaget vid Leipzig, där han förde över 200 000 man i striden och visade stort personligt mod när han iförd mycket grann uniform och violett sammetspäls red i spetsen för trupperna.

 

Efteråt hölls en historisk internationell konferens i Wien där Europas karta ritades om, nya länder uppstod och gamla kungar kom tillbaka. I detta storpolitiska spel återfick Frankrike sina öar i Västindien mot att England lovade att betala en ersättning på 24 miljoner franc till ”kungen av Sverige och hans efterträdare”.

Ett traktat undertecknades i augusti 1814 och engelsmännen betalade ut pengarna med två miljoner i månaden från juli 1815 till juni 1816.

Karl Johan beslöt att hela summan skulle användas av svenska staten för att betala utlandsskulder och som ersättning för det skulle familjen Bernadotte för all framtid få 200 000 riksdaler banco varje år.  Det var en mycket stor summa på den tiden, dubbelt mer än kronprinsens hela apanage. Pengarna kallades Guadeloupefonden. Under 1900-talet höjdes summan till 300 000 kronor per år ända till år 1983, då kung Carl Gustaf beslöt att det fick vara nog.

Från början gick även inkomsterna från Saint-Barthélemy till kungens privata kassakista. Så var det i synnerhet under det nordamerikanska frihetskriget då britterna blockerade alla franska hamnar och allt franskt gods. Då skeppades en stor del av handeln mellan Europa och det nya USA över hamnen Gustavia på Saint-Barthélemy.

Då var kolonin en penningmaskin för den svenske kungen. Men då allt lugnat ner sig på världshaven igen gav Saint-Barthélemy allt mindre, för att de sista årtiondena bara ge utgifter.

Svenska regeringen anordnade en folkomröstning blad öns vita invånare om de ville fortsätta vara svenska eller bli fransmän. En enda person, handlaren och skutskepparen Wellington Sicard ville förbli svensk, alla de 351 övriga röstberättigade öborna röstade för Frankrike.

År 1878 betalade Frankrike 320 000 franc för hela ön. Det motsvarar ungefär tolv miljoner kronor i dagens penningvärde, vilket får anses vara ett klipp av den franska regeringen.

ARTIKELN HANDLAR OM