Karolinerna genomled också en extremvinter

Karl XII och hans mannar upplevde en rejäl köldchock när de vintern 1708-1709 befann sig i Ukraina, på väg mot Moskva.
KOLUMNISTER

Sverige och stora delar av Europa har drabbats av en extrem vinter.

Innan det stora klimatkriget ännu en gång bryter ut kan det vara bra att påminna sig att Europa har genomlidit extrema vintrar långt innan någon kunde stava till ­”global warming”.

Vintern 1708–1709 var en av de värsta i historien och den kom att slå hårt mot Sverige, i synnerhet mot den svenska armén. I mitten av december 1708 drog kylan in över Europa. Kanalerna frös i Venedig, i Paris kunde man köra häst och vagn på Seinefloden. Vinstockarna frös i Frankrike och Italien. Isen tornade upp sig runt den svenska kusten som väldiga bergskedjor.

Den tjugosexårige Karl XII och hans armé befann sig i Ukraina, på marsch mot Moskva, då kölden svepte in över Ukrainas oskyddade fält och bokstavligen förlamade den svenska armén. Först kom förfrysningarna, sedan tynade karolinerna sakta bort, sittande på sina hästar eller på kuskbockarna i trossen. Stelfrusna bylten låg på vägarna.

Fältprästen Agrell skriver: ”Här var nu en ynklig syn på de förfrusna, fältskärarna arbetade alla dagar med att skära armar och ben av; nu måste mången vacker ung karl bliva krympling, och låga alla husena fulla med sådana eländiga stackare. Hela dagen kördes döda ut på slädar, att begravas uti källare och andra hål, ty uti jorden kunde ingen komma. Ingen människa som intet sett det, kan en gång tro eller inbilla sig detta elände.”

Förfrusna lemmar skars av med såg eller klipptes av. Utan bedövning. Karl XII försökte få in en så stor del av armén som möjligt i staden Gadjatj, men alla kunde inte få plats i husen. De som blev utanför frös ihjäl. Julen kom och kölden bara ­ökade. På juldagen, den största helgdagen i karolinernas almanacka, bröt kungen upp med de trupper som kunde gå. De ­sjuka och alla de som förfrusit fötter och ben blev kvar, skyddade av några hundra man.

Hären marscherade cirka tio mil till byn Petrovka, där man gjorde halt på julaftonskvällen. Alla som kunde trängde in sig i byns få byggnader, lika många blev kvar utanför. Kölden tilltog. Varken juldagen eller annandagen kunde trupperna höra julpredikan, det hade aldrig hänt förut. Då julhelgen var slut lättade kölden något och man kunde röra på sig.

Fänrik Robert Petre skrev följande summering i sin dagbok: ”Var en obeskrivlig köld varigenom några 100:e man av regementet blevo skadade, dels medels hemliga tingens bortfrysande. Samt fötters, händers och näsors förlorande, jemväl ock över 90 personer dödsfrusna; vilket jag med mina ögon såg, att dragon och ryttare satt på hästarna stendöda, havandes betseltygen i handen vilka de så fast höllo att de ej lösas kunde förrän fingrarna måste skäras av.”

Soldaten Erik Larsson Smeputs skriver: ”Det var så kallt att oxen under oket föll ned och blev stendöd. Fåglarna som flögo i luften föllo nedför på jorden och blevo döda.”

Ingen vet exakt hur många svenskar som dog eller blev krymplingar för resten av livet under dessa dygn, men man räknar med minst 2 000, kanske 3 000 offer. Trots katastrofen fortsatte Karl XII sitt fälttåg. Han lät storma staden Veprik, där över tusen svenskar stupade. Sen, under nio dagar, intogs sex små städer som alla brändes.

Mördande och brännande fortsatte karolinerna österut ända till floden Kolomak, som blev den östligaste punkten under hela fälttåget. Därifrån kunde armén under andra tider och med bättre tur, ta sig till Charkov och vidare till Moskva. Men förlusterna hade varit stora. En femtedel av armén var borta, cirka 25 000 man fanns kvar. Kungen stannade upp, begärde förstärkningar och i väntan på det sökte han stöd hos zaporogiska kosackerna.

Hemma i Sverige var stämningen tryckt. Folket hade drabbats hårt av förstörda skördar och den hårda vintern. Nöden var stor. Ingen hade en aning om var kungen och hans armé befann sig. Från september 1708 till mars 1709 visste man bara att hären var någonstans i Ryssland på väg österut. Ett halvår senare kom den stora katastrofen i Poltava.

FAKTA

Visste du att…

… det var kölden och dåligt väder som fick hundratusentals svenskar att emigrera till USA på 1800-talet?

Det var flera dåliga skördeår efter varandra katastrofåret 1867. Det året låg isarna kvar i Norrbotten till juni, sådden kunde ske kring midsommar, men i augusti kom frostnätterna. Året därpå kom nästan inget regn alls i Småland. Jorden brändes under en tropisk hetta. Många tusen svenskar avled av umbäranden. Det var den senaste stora naturkatastrofen i Sverige. Enbart under åren 1868–1873 flyttade över 100 000 svenskar till USA. Det skulle till slut bli över en miljon.

… den kallaste natten i Sverige var i Vuoggatjålme i Lappland den 2 februari 1966? Då sjönk termometern ner till 52,6 grader.

Det här året som nu går mot sitt slut började också med rekordkyla, för den 7 januari i år var det 40,8 minusgrader på Hemavans flygplats i Lapplandsfjällen. Men det tycker nog folket i Ojmjakon i Sibirien var rena värmeböljan för där har det varit 71,2 grader kallt. Det är jordens kallaste permanent bebodda plats.

… extremvintern 1708–1709 drabbade Frankrike hårdast? Över 600 000 människor frös ihjäl, bland dem kung Ludvig XIV:s egen präst.

Kölden kom i tre vågor med några veckors mellanrum med dagstemperaturer kring 25 minusgrader ända ner till Marseilles vid Medelhavet, där hamnen isbelades.

ARTIKELN HANDLAR OM