Kungen som baktalades av Strindberg

KOLUMNISTER
Foto: STATENS KONSTMUSEER
Ingen vek fjantVår bild av Gustav III är en nidbild som inte stämmer med verkligheten.

Vår tids bild av Gustav III är gärna en feminin teaterfigur, lite löjlig och fjantig som bryter på franska. Den bilden är helt skapad av hans fiender med god hjälp av dramatiker som August Strindberg. Faktum är att Gustav III, så som han gång på gång visade under kriget och under de svåra politiska kriserna under hela sitt liv, var långt ifrån någon vek fjant. Han hade alla anlag för att bli en riktig krigarkung. Dessutom talade han perfekt svenska och var i själva verket oerhört stolt över att vara den förste svenske kungen sedan Karl XII som var född i Sverige.

Han hade alla förutsättningar för att bli en stor fältherre. Han var ytterst sällan sjuk. Han utsatte sig gärna för strapatser, och moderna krigshistoriker menar att Gustav III kunde ha blivit en lysande härförare. Han var våghalsig, nästan dumdristig. Han hade mental hårdhet och spänst, stor viljestyrka och uthållighet. Han hade en medfödd blick för militär taktik, förstod betydelsen av att vilse­leda genom snabba rörelser och av att överraska fienden. Han hade ibland bättre taktisk blick än sina rådgivare. Han hade karisma och förmåga att påverka soldaterna i fält; de slog som besatta då han var när­varande.

Vad han saknade var militär utbildning och teknisk kompetens, han lärde sig helt enkelt aldrig fältherrens hantverk. Dessutom var han en alltför slarvig militär administratör. Bristerna hade kunnat avhjälpas om han hade haft en duktig officerskår. Det hade han inte. Nivån på de svenska officerarna hade sjunkit, både moraliskt och professionellt för varje generation sedan Karl XII. Efter frihetstidens politiska kaos nådde officerarna sin lägsta nivå under Gustav III.

Under kriget mot Ryssland 1788 gick han själv i fält och tillbringade sex månader under stora strapatser; flera gånger sov han direkt på marken under bar himmel. Han ledde personligen drabbningen vid Uttismalm som var en ”blodig fäktning” mot en blandad rysk styrka av kosacker, kirgiser och tatarer. Han vann sin andra seger vid Liikala, där han drev undan tre ryska bataljoner.

Han var med ombord då svenska flottan under häftig beskjutning tog sig ut ur Viborgska viken. Han satt i en slup vars flaggstång sköts av och roddaren närmast kungen förlorade bägge armarna. En brittisk officer som var vittne skrev efteråt: ”Allt jag kan säga om kungen är att då jag lämnade honom var han vid gott mod och vidtog de åtgärder jag föreslagit honom med yttersta lugn och resonerade med perfekt skärpa.”

Strax efteråt beslöt Gustav att stanna för att möta den ryska flottan vid Svensksund: ”Det var ett riktigt, manligt och kungligt beslut” skrev den finlandsvenske historikern Eirik Hornborg. Under hela sjöslaget satt kungen i en slup som roddes fram och tillbaka mellan olika fartyg. Svensksund blev det största sjö­slaget i Sveriges historia och det största sjö­slaget i Östersjön.

Ryssland förlorade mer än 60 fartyg, 3 000 man stupade över 6 000 blev krigsfångar. Sverige förlorade 600–700 i döda och sårade och sex galärer. Hornborg skrev: ”Det var de svenska vapnens sista stora seger.”

Det var efter det kriget som Gustav låter beställa den staty som står på Skeppsbron i dag, utförd av Tobias Sergel. Statyn föreställer kungen med fredens olivkvist i höger hand; den vänstra handen håller han om ett fartygsroder, men där vilar också en segerkrans. Han har Svensksundsmedaljen i kedja om halsen och är nog cirka tjugo kilo smalare än vad han var då det begav sig.

Statyn avtäcktes 1808, på kungens födelsedag och blev de gamla gustavianernas sista stora fest. Fyra veckor senare bröt ryska trupper in över gränsen till Finland. Inom kort skulle livet förändras för dem alla. Det svenska riket sprängdes.

Vår tids bild av Gustav III är gärna en feminin teaterfigur, lite löjlig och fjantig som bryter på franska. Den bilden är helt skapad av hans fiender.

1 av 3
n … Gustav III länge hade hastighetsrekordet på resan Paris–Stockholm? Han och Axel von Fersen reste sträckan på elva dagar i juli 1784. Normalt tog resan minst tre veckor. Allt stämde den gången och vindarna låg rätt på Östersjön så att postbåten från svenska Pommern kunde ta sig direkt till Dalarö.

VISSTE DU ATT