Sveriges armé hade klarat sig i någon timme

Foto: SCANPIX SWEDEN
Miljardsatsade Statsminister Per Albin Hansson i ett demonstrationståg 1940. Mellan 1938 och 1941 ökade den svenska försvarsbudgeten från 258 miljoner till två miljarder.
KOLUMNISTER

I dag för sjutiiofyra år sedan var nervositeten hög inom den svenska statsledningen. Allt tydde på att krig när som helst skulle bryta ut i Europa

För ovanlighetens skull var kanslihusets växel öppen sent på kväll­arna. Den åttioettårige kungen, Gustav V, hade kallats upp från Solliden. Regeringens ledamöter hade samlats i Stockholm. Något militärt hot direkt mot Sverige eller något annat land i Norden kunde ingen se, men man fruktade handelspolitiska problem. Skulle Sveriges export och import flyta som vanligt? Skulle den livsviktiga exporten av järnmalm kunna fortsätta? Vid förra krigsutbrottet var svälten nära i Sverige.

Nu var kronans matförråd välfyllda. Vi hade flytande bränsle för ett halvår. Årets skörd såg ut att bli bra. Flyglarm hade testats. Vindarna röjts i Stockholm. Skyddsrummen var i ordning. Stats­minister Per Albin Hansson kunde därför tryggt deklarera fyra dagar innan krigsutbrottet att ”vår beredskap är god”. Han menade vår ekonomiska beredskap. Den militära beredskapen däremot, var usel. Per Albin Hansson var själv en av de huvudansvariga för det.

Då den välsmorda tyska armén bröt in över gränsen till Polen i gryningen den 1 september 1939 var den svenska armén ett föråldrat skämt efter den kraftiga nedrustning, nästan halvering, av försvaret som socialdemokrater och liberaler hade drivit igenom på 1920-talet. Vi hade kanske klarat några timmar 1939. Hur många dygn skulle vi klara i dag?

Sverige hade 57 bombplan och 33 jaktplan som var stridsdugliga. Om kriget kom skulle Sverige tvingas sätta in hopplöst föråldrade dubbeldäckare i strid. Vi tvingades att i all hast, under brinnande krig köpa 216 plan från Italien, några av dem blev rena katastrofen, 41 piloter dödades i krascher under övningsflyg.

Vår långa kust skulle försvaras av sex jagare och nio ubåtar, de enda fartygen som kunde kallas moderna. Resten kunde i bästa fall beskrivas som flytande artilleri. Ytterligare fyra begagnade jagare köptes i Italien och lyckades under många äventyr ta sig hem till Sverige under brinnande krig. Vi hade bara sexton moderna kanonbestyckade stridsfordon. Motoriseringen av försvaret hade inte kommit långt, mycket drogs fort­farande med hästförspända vagnar. Det kungliga kavalleriet var redo och satt i sadlarna. Infanteriets cyklar var pumpade.

Sverige mobiliserade inte vid krigsutbrottet istället beordrades ”förstärkt beredskap”, det vill säga 50 000 man inkallades. Försvarsviljan var stor, den frivilliga skytterörelsen blommade, 20 000 nya skyttar utbildats under hösten 1939, hemvärnet ökade från 90 000 man till 250 000 på ett enda år.

Sverige förklarade sig neutralt, en urtima riksdag sammankallades för att skaka fram pengar för den kraftiga upprustning som nu inleddes. Budgetåret 1938/39 var 258 miljoner anslagna för försvaret, budgetåret 1941/42 hade kostnaderna ökat till 2 000 miljoner. I december 1939 bildades samlingsregeringen.

Den 30 november svepte sovjetiska bombplan in över Helsingfors och sexton andra städer i Finland samtidigt som intensiv artillerield bröt ut längs Finlands östgräns. Från Petsamo vid Ishavet ner till Finska viken kastade Stalin in 400 000 man och tusentals pansarfordon. Experterna gav då Finland samma chans att försvara sig som Polen, ca två veckor. Experterna visste då ingenting om finsk perkele och sisu. Nu hade det stora allvaret kommit mycket närmare Sverige. I april året efteråt ockuperade tyskarna Danmark och Norge. Skulle Sverige kunna hålla sig utanför?

Med en stor portion tur, en lagom dos skicklighet och kallblodighet och med god tillgång till järnmalm, kullager och andra produkter att exportera till Tyskland och västmakterna lyckades vi köpa oss fria.

Det var inte särskilt ärofullt, det skulle inte ge oss kärlek och hurrarop från våra drabbade grannländer, men det räddade det svenska folket, städer och industrier, vilket givetvis var regeringens första och största plikt.

Finlands sak var vår ...

Visste du att den svenska hjälpen till Finland var mycket stor? Värdet av krediter, materiel, gåvor, etcetera, uppgick till 490 miljoner redan år 1940. Finska statens hela budget 1939 var 448 miljoner. Vi skickade bland annat 84 000 gevär, 575 maskingevär, 25 flygplan, 50 000 patroner. Över 12 000 svenskar anmälde sig frivilligt, 8 000 av dem deltog i striderna mot Sovjet. Finlands sak är vår, hette det i propagandan och så kände en stor del av befolkningen.

... och även Norges

Visste du att även Norge fick omfattande svensk hjälp? Långt över 50 000 norrmän flydda till Sverige där över 12 000 utbildades till ”poliser” som i själva verket var soldater, redo att sättas in i Norges befrielse. ”Poliserna” fick bland annat 600 bilar 792 hästar, över 4 000 pistoler, 4 000 kulsprutepistoler och mausergevär. Utbildningen ägde rum på 14 olika svenska slott och herre­säten. Mälsåker i Södermanland var det mest kända. Hälften av Norges judar, ca 900 personer, räddades via Sverige.

Danska judarna räddades

Visste du att nästan alla danska judar, cirka 7 200, räddade sig över Öresund till Sverige under natten mellan den 1 och 2 oktober 1943? Danska poliser, militärer, motståndsmän och intellektuella flydde i båtar av alla slag och storlekar över till Sverige, totalt långt över 18 000 personer. Även danska ”poliser” utbildades och beväpnades i Sverige för att sättas in i slutstriderna, totalt över 7 500 man.