Pilsäter var en kvart från att slippa tjära och fjädrar

KOLUMNISTER

Jag slutade aldrig grubbla över Karin Pilsäter (fp). Hon skulle förmodligen ha suttit i regeringen i?dag om det inte varit för den där olycksaliga morgonen något halvår före valet. Hon åkte fast i en trafikkontroll med 0,2 promille alkohol i blodet och var därmed räddningslöst förlorad.

Visserligen gjorde hon alla möjliga pudlar, rullade sig i stoftet, slet sitt hår och gisslade sig själv, precis som alla andra kända svenskar i hennes belägenhet. Men ingenting hjälpte. Medierna och opinionen fördömde henne som rattfyllo och därmed för överskådlig tid förbrukad som politiker. Den svenska opinionen är skoningslös i detta läge. Kändisen – ty det är alltid en kändis – rullas i tjära och fjädrar och bärs på stång ut från bygemenskapen.

Allt detta visste Karin Pilsäter, liksom alla politiker vet det. Det var det som fick mig att börja grubbla. Till slut kunde jag formulera en konkret fråga: Hur full är man egentligen när man har 0,2 promille? Och har jag själv ovetandes som Karin Pilsäter ... ?

Svaret på den senare delen av frågan är ja. Men eftersom jag är i samma läge som Karin Pilsäter måste jag nu formulera mig lite kryptiskt, så att det inte smäller i den andra kvällstidningen.

Hursomhelst, jag införskaffade apparatur, dyr sådan, den som polisen använder. Efter ett års vetenskapliga studier på mej själv vet jag åtskilligt som jag inte visste förut. Exempelvis att det är omöjligt att själv avgöra var man befinner sig på skalan mellan 0,0 och 0,3. Vid 0,5 (den gamla gränsen för rattonykterhet) inser man att man bör vänta lite med att köra bil. Men omöjligen vid 0,2. Och har man 0,2 är man 15 minuter från laglighet. Om Karin Pilsäter åkt fast en kvart senare hade ingenting blivit känt om hur nära katastrofen hon var och som statsråd hade hon knappast haft någon anledning att redogöra för saken. Eller om hon anat oråd hade hon kunnat vägra att blåsa i polisens apparat. Man hade visserligen släpat iväg henne till ett blodprov med tvång, någon timme senare. Men då hade hon haft 0,0.

Vi har alltså en rattonykterhetsgräns som är så fininställd att den som just rakat sig och använt rakvatten får ett utslag på 0,2 till 0,4. Det försvinner visserligen rätt snabbt, men är ändå tankeväckande. Hur man än ser på saken är avståndet mellan brottet att köra bil med 0,2 promille och den allmänna opinionens föreställningar om brottet alldeles för stort. Den som har 0,2 är helt enkelt inget ”rattfyllo” (som i vart fall kändis blir på löpsedeln) och tillhör inte ens de 20 procent farligaste bilförarna.

Flera internationella studier visar nämligen att 20 procent av trafikolyckorna orsakas av trötthet eller insomnade bilförare. Olycksrisken för en trött bilförare är tio gånger så stor som för en pigg, även om den pigge har 0,2 promille.

Tekniskt sett är det olagligt att köra bil när man är för trött, men ingen åker ju fast för det.

Slutsatsen? Tja, den enkla och praktiska slutsatsen är att var bilförare utom helnykterister bör lägga ut 7 000 kronor på en apparat som kan fastställa det man inte själv kan fastställa, nämligen om man är eller inte är på väg att begå ett av de mest fördömda brotten som finns inom den svenska kulturen.

Logisk men något svårare att försvara är slutsatsen att vi borde återinföra den gamla gränsen för rattonykterhet vid 0,5 promille. En allmänt vedertagen princip inom lagstiftningen är nämligen att ett brott ska vara förutsägbart. Man ska veta, eller borde veta, att man är på väg mot ett brott. Och det är fullkomligt omöjligt för den som har 0,2 promille. Det kan jag vid det här laget, ett år efter att Pilsäterexperimenten inleddes, svära på.

En så liten alkoholmängd i blodet att den ger utslaget 0,2 gör ingen till en sämre bilförare (som ”medvetet riskerar andras liv”). Förmodligen förhåller det sig tvärtom. Det är därför alkohol i måttlig mängd räknas som dopning vid precisionssporter som skytte.

Ett problem är förstås att lagarna skall stå i överensstämmelse med något som kallas det allmänna rättsmedvetandet. En stor majoritet skall vara överens om lagarnas innehåll, enkelt uttryckt. Stötestenen nu är att det allmänna rättsmedvetandet är vilselett av skandaljournalistik, nykterhetsfanatiker och moraliserande ledarskribenter i oskön förening. Det gör situationen hopplös. Försök själva att föreställa er den politiker som skulle ställa sig upp i Sveriges riksdag och ta strid för återinförandet av promillegränsen 0,5 för rattonykterhet. Den onödiga och orättfärdiga lagen kommer alltså att bestå. Återstår att för var och en att bli sin egen polis till en kostnad av 7 000 kronor.

ARTIKELN HANDLAR OM