Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

FRA-problemets enkla och billiga lösning – en ed

IB DÅ, FRA NU Jan Guillou från tiden då han avslöjade IB-affären.   IB DÅ, FRA NU Jan Guillou från tiden då han avslöjade IB-affären. Foto: ROLF PETTERSON

FRA-diskussionen skulle självklart sluta i en politisk kompromiss. Något annat var helt enkelt inte möjligt. Att förbjuda FRA att bedriva elektronisk signalspaning är inget bra alternativ. Det innebär att Sverige skulle göra sig av med ett av de viktigaste instrumenten inom underrättelsetjänsten. Och då tvingas FRA:s gamla kunder, exempelvis Säpo och försvarsmakten, att prenumerera på USA:s tjänster, särskilt från avlyssningsbjässen NSA (National Security Agency).

Alltså blev det kompromiss i form av några mer eller mindre kosmetiska förändringar av den FRA-lag som riksdagen under mycket gnissel antog strax före sommarlovet.

När kompromisslagen kommer till stånd kommer kritikerna att hävda att det är i stort sett samma lagstiftning som man bråkade om första gången. Och de liberala riksdagsmännen kommer att hävda motsatsen, eller åtminstone att det blev mycket mer demokratiskt nu när de fick igenom sina förändringar. Och så är vi tillbaks på ruta ett.



Problemet med all säkerhets- och underrättelseverksamhet är att det finns ett inbyggt demokratiskt dilemma i hanteringen. Å ena sidan måste dessa organisationer ha laglig rätt att i hemlighet spionera på de egna medborgarna. Å andra sidan kommer man då med stor sannolikhet att kränka många människors medborgerliga rättigheter. Demokratin måste försvaras, också med hjälp av spionorganisationer. Men demokratin kan undergrävas av spionorganisationer.

Det är detta dilemma som Sverige aldrig har lyckats ta sig ur och förklaringen är märkligt enkel. Vi har aldrig någonsin lyckats ordna en demokratiskt effektiv kontroll av spionernas jobb. Och denna oförmåga har varit så stor att man måste dra slutsatsen att det är viljan som saknats.

När det gällde IB låg det i sakens natur. IB-spionerna var så hemliga att inte ens riksdagen kände till dem, kunskapen om IB fanns bara inom ett riksdagsparti och inom försvarsmakten. Alltså ingen demokratisk kontroll, alltså total frihet för IB-spionerna. Det tog drygt trettio år att utreda (halva) IB-affären. Och skälet till den långa tidsutdräkten är mycket enkel. Svenska spioner har ingen skyldighet att tala sanning inför statens utredare, inte ens inför riksdagen.

Ibland har denna de svenska spionernas immunitet mot demokratisk kontroll tagit sig rent skrattretande former. Tag fallet med sjukhusspionen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han åkte fast. Men en lång rad offentliga utredare misslyckades därefter med det till synes okomplicerade uppdraget att svara på den enkla frågan: för vem arbetade spionen?



Vi fick aldrig något svar på det. Var det IB eller Säpo eller någon mytisk organisation som kallades Sapo? Generalerna fnös bara åt utredarna.

Precis här ligger problemets kärna. Sverige har i decennier misslyckats med att införa demokratisk kontroll över spioneriet. Vanligtvis har det varit någon ”kommitté” eller ”nämnd” med betrodda män i staten som (i hemlighet) skall utöva denna tänkta kontroll. Ibland har det varit en specialdomstol. Det har aldrig fungerat.

Men det går att ordna. Dessutom på ett enkelt och billigt sätt. Reformen är följande. Var och en som kallas till förhör i ett riksdagsutskott måste avlägga ed och talar därefter under straffansvar – och kan inte avvisa några frågor med att det där är hemligt så det har ni inte med att göra.

Det är faktiskt ett billigt krav att man måste tala sanning inför svenska folkets valda representanter.

Spionerifrågor skulle vanligtvis hamna i försvarsutskottet. Ingenting hindrar att vissa överläggningar då blir hemliga. Men spionerna måste ändå som alla andra tala sanning, annars blir det sparken och fängelse.

Jag vet att somliga politiker stegrar sig inför denna tanke. Träffade nyligen på en sådan (s) som menade att då skulle ju känsliga saker kunna läcka ut. Alltså var det bättre att avstå från sanningskrav i utskottsförhören i riksdagen.



Känsliga saker skulle läcka ut. Det är sant. Och sunt. Då skulle nämligen skandaler och maktmissbruk bli svåra att hemlighålla – inte sådant spioneri som riksdagsutskottet fann rätt och rimligt. Men motfrågorna väger tyngre än politikers oro att medborgarna skall bli för välinformerade.

Om den demokratiska kontrollen över spioneriet aldrig har fungerat, borde vi då inte pröva samma teknik som i andra demokratiska länder, exempelvis USA?

Är det ändå inte högst rimligt att den som kallas till vår riksdag på stort allvar avkrävs sanningsenliga svar?

Bara de mest förhärdade politiker skulle svara nej på de frågorna.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet