Dagens namn: Elisabet, Lisbet
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Ändra lagen så politikerna inte kan ljuga för oss

I Sverige har vi, till skillnad från i andra demokratiska stater, den underliga ordningen att det är tillåtet att ljuga inför det folkvalda parlamentet.



Till min förtjusning ser jag att Thomas Bodström tycks ha åkt fast på lite lögn. De tär alldeles utmärkt. Varje sten på börda som gör det svårare för den mannen att återkomma som justitieminister och fortsätta byggnationen av det så kallade Bodströmsamhället är ett demokratiskt framsteg.



Påståendet är att han spelat okunnig inför konstitutionsutskottet när det gällde vissa svenska förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna. Sverige lät CIA hämta två politiska flyktingar för att de skulle kunna flygas till Egypten och torteras. Bodström påstod sig inte ha känt till detta förrän långt i efterhand och skyllde modigt på Anna Lindh, som var död och inte kunde försvara sig.

Några borgerliga riksdagsmän säger sig vara upprörda över Bodströms lättvindiga hantering av sanningen och de hotar med att kalla in honom till nytt förhör inför KU. Ett hot som han helt säkert tar med ro. Gick det bra att ljuga en gång inför KU så går det säkert bra en gång till.



Det är det som är det allvarliga problemet. I Sverige har vi, till skillnad från i andra demokratiska stater, den underliga ordningen att det är tillåtet att ljuga inför det folkvalda parlamentet. Även om man som somliga avslöjas som lögnare spelar det ingen roll. Det är dessutom tillåtet att vägra svara på frågor om man finner dem opassande, eller att låtsas glömma bort. Därför har vi haft en rad sorglustiga föreställningar inför KU, minns bara Ebbe Carlsson-affären.

Systemet är en ren förolämpning mot vår demokrati. Det är oerhört att små spelevinkar som Bodström och Ebbe Carlsson kan valsa in till våra folkvalda med det förargliga långfingret sträckt framför sig.



Denna brist i vårt demokratiska system vore ändå mycket enkel att åtgärda. En sådan reform är till och med i stort sett gratis så finanskrisen är ingen ursäkt. Snarare skulle man kunna säga att den lilla reformen skulle gå med ren vinst. Jag återkommer till vinsten, låt mig bara först förklara den enkla lagändringen. Så här skall ett KU-förhör inledas:

”Jag, Thomas Bodström, lovar och försäkrar på heder och samvete att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”.

Därefter när Bodström, eller annan spelevink eller till och med statsministern, har satt sig kommer utskottets ordförande att erinra vittnet om edens innebörd, alltså att han eller hon från och med nu talar under straffansvar.

Enligt eden får man inte vägra svara på andra frågor än sådana som innebär att man skulle peka ut sig själv som brottsling. Men då måste man också säga det. Och det är inte tillåtet att glömma (”intet förtiga”) eller hitta på eller råka minnas fel (”tillägga eller förändra”).

En sådan billig, och demokratiskt självklar, reform skulle förstås förbättra sanningsenligheten inför KU med åtskilliga hundra procent. Straffet för mened är normalt fängelse.



Och hur skulle denna jämförelsevis vidunderliga sanningsenlighet inför vår riksdag kunna gå med vinst? Enkelt. Tänk bara på att det tog trettio år av oändligt tragglande, och förstås kostsamma, utredningar för att komma till rätta med sanningen i IB-affären. Ett problem var just att våra spioner inte behövde tala sanning ens inför vår riksdag. Sanningen är alltså lönsam och reformen för att åstadkomma den gratis.



En sådan reform borde också glädja exempelvis alla demokratientusiaster som levde djävulen inför FRA:s uppdrag att spionera på medborgarna. För hur många fiffiga paragrafer politiker än hittar på för att reglera spionerandet så kommer spionerna alltid att vara dubbelt så fiffiga när det gäller att hitta kryphålen så att de elegant, som alltid, kryssar vidare mellan paragraferna.



Men om de tvingades att en gång om året svara sanningsenligt inför våra folkvalda, i det här fallet försvarsutskottet, så var det slut på steppdansen runt kraftlösa kontrollparagrafer. Det är ännu ett tungt skäl att införa sanningstalande inför vår riksdag. Också det lönsamt, vågar jag påstå. Efter utredningar kring underrättelsetjänsten blir så långa, bökiga och dyra med nuvarande system.

Och efter all denna kristallklarhet hamnar vi ändå i dimman. Det är nämligen ytterst gåtfullt varför våra politiker är emot sanningstvång i riksdagen. Men det är de. Varför Thomas Bodström är emot sanningen kan jag förstå. Men Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin? Om svar anhålles.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet