Svenska medier hetsade fram två justitiemord

Foto: Foto: ARKIV
friad men dömd Den så kallade obducenten friades från alla mordmisstankar, men i domen pekades han och hans kollega ut som ansvariga för att ha styckat kroppen.
KOLUMNISTER

Två av den svenska moderna historiens mest skandalösa justitiemord prövas just nu av den svenska rättvisan. Det handlar om Thomas Quick som dömdes för en handfull av de mer än 30 mord som han bekänt. Han har beviljats ny rättegång för ett av fallen och kommer att bli frikänd. Vad som sen händer är däremot inte klart. Och det handlar om de två läkarna, av medierna döpta till ”Allmänläkaren” och ”Obducenten”, som av en feg tingsrätt visserligen friades från misstanken att ha mördat en prostituerad kvinna, men ändå i domskälen utpekades för att ha styckat henne. Det var en satanisk dom, eftersom den inte kunde överklagas av de brännmärkta läkarna. Formellt var de ju frikända, och åklagaren satt nöjd. Men eftersom domstolen ändå utpekat dem som kvinnostyckare ödelades deras liv. Frågan är nu om de är berättigade till skadestånd för detta rättsövergrepp.

Störst skuld i tragedin har de fria svenska medierna. Det var medierna som hetsade fram justitiemordet och det skedde under en hysterisk period som jag skulle vilja kalla den svenska journalistikens mörkaste stund under hela 1900-talet.

De stämningar som då rådde för närmast tanken till 1600-talets häxprocesser. Ren och skär vidskeplighet låg till grund för avgörande journalistiska bedömningar.

På 60- och 90-talen fanns en stark föreställning om att människor som haft fruktansvärda upplevelser glömde bort dem. Det är en lika löjeväckande vetenskaplig idé som det låter som. Människor som suttit i tyskt eller amerikanskt koncentrationsläger har aldrig glömt bort, lika lite som den som utstått grov misshandel som barn.

Men när dessa prilliga idéer uppstod svek journalisterna omedelbart sin första tjänsteplikt, att avslöja politiska, juridiska eller medicinska bedragare. Och bedragarna strömmade till, ofta självutbildade i konsten att genom hypnos eller magi ”framkalla” de mest sensationella förträngda minnen. På en småländsk institution för unga kvinnor med svårigheter visade det sig att närmare hälften av de intagna med hjälp från ställets självutnämnda minnesakrobat började erinra sig hur de utsatts för sexuella övergrepp från närstående män. En serie justitiemord följde, under mediala applåder.

De två läkarna råkade ut för en liknande hysterisk och förment feministisk modevåg. Den här gången var det en kombinerad insats från Expressen och landets kulturjournalister som i stora flockar låtit sig förföras av en bok författad av socialterapeuten Hanna Olsson, som blev hjältedyrkad och hedersdoktor. I sin bok argumenterade hon för en ny typ av bevisprövning i linje med en sorts feministisk teori. När man skulle bedöma skuldfrågor måste man se till könsmaktsordningen. Eftersom den manliga överklassen i Sverige tycker det är helt okej att stycka kvinnor, förutsatt att det är underklasskvinnor, kommer givetvis de två läkarna att frikännas av sina klassbröder i rättssamhället, menade Olsson. Under Stalintiden utvecklades liknande teorier i Sovjetunionen.

Det som gjorde att kulturjournalisterna köpte de här teorierna och genast kunde se att de två läkarna var skyldiga, var den feministiska legitimation som präglade Hanna Olssons antidemokratiska argumentation. Och så var drevet igång och inte ens det faktum att det avgörande vittnet i målet var ett 18 månader gammalt barn som måste ”tolkas” av sin mor hämmade entusiasmen i journalist­drevet. Möjligen skänkte kulturjournalisternas kampanj också råg i ryggen åt de rena sensationsjournalisterna.

Ur deras synvinkel är det en bättre story att två läkare är skyldiga till ritualmord, styckning, kannibalism och sexorgier än att de är oskyldiga.

Bland feministiska aktivister vid den här tiden var för övrigt kunskapen om hemliga kannibalföreningar bland överklassens män en starkt levande föreställning. Också denna tidning har återgett den typen av vidskeplighet som om det vore verklighet.

Medierna löpte alltså amok. I Sveriges Televisions ”Uppdrag granskning” berättades exempelvis om hur ”Obducenten” seriemördade namngivna prostituerade inspirerad av 1800-talets Jack the Ripper. Det måste vara rekord i massmedialt förtal. Men väckte inget särskilt uppseende i den häxpaniklika stämning som präglade svensk journalistik under denna mörka epok. Och de få som sade emot – vi var trots allt några stycken – utsattes för ”avslöjanden” av typen karaktärsmord i såväl ”Uppdrag granskning” som i Expressen. Till kulturjournalisternas skadeglada applåder.

Den här vågen av hat, vidskeplighet och missriktad feminism blev den starkaste drivkraften bakom justitiemordet mot de två läkarna som Attunda tingsrätt nu kanske, men bara kanske, kan rätta till genom att åtminstone tilldöma de två oskyldiga ­läkarna ett rejält skadestånd.