Dagens namn: Björn, Bjarne
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Så kan vi rädda en viktig del av vår historia

Mitt eget namn finns absolut inte finns i detta DDR-arkiv

spionkupp När muren och sedan diktaturen i DDR föll kom den amerikanska underrättelsetjänsten över ett stort arkiv. Där fanns hemliga uppgifter om personer i bland annat Sverige som samarbetat med östtyska underrättelseorgan.   spionkupp När muren och sedan diktaturen i DDR föll kom den amerikanska underrättelsetjänsten över ett stort arkiv. Där fanns hemliga uppgifter om personer i bland annat Sverige som samarbetat med östtyska underrättelseorgan. Foto: AP

Har Säkerhetspolisen en hemligstämplad lista på 50 svenska landsförrädare som samarbetade med Östtysklands underrättelsetjänst? Och än värre, skyddar Säpo dessa skurkars identitet därför att det handlar om sossar i på sin tid framskjutna positioner? Det är i alla fall vad ett antal folkpartister tror, eller vill tro eller låtsas tro, när de framträder på DN:s debattsida och kräver att all dokumentation i ärendet skall offentliggöras.

Bakgrunden är intressant och unik i spionhistorien. När diktaturen i DDR föll lyckades den amerikanska underrättelsetjänsten med en fenomenal kupp. Man kom över ett stort arkiv, tonvis med papper, med uppgifter om personer i väst, däribland Sverige, som samarbetat med östtyska underrättelse-organ. I sinom tid delade amerikanerna ut materialet till vänner och bekanta och så hamnade alltså 50 svenskar i

Säpos arkiv och Säpo hemligstämplade uppgifterna med hänvisning till rikets säkerhet och med hänsyn till den personliga integriteten.

Det där med rikets säkerhet förefaller som rent nys. Frågan om den person-liga integriteten är däremot ett mer tungt vägande skäl för hemligstämpel än vad det först kan förefalla.



Visserligen tror jag precis som de indignerade folkpartisterna som skrev i DN att det gott och väl kan finnas en och annan toppsosse bland de 50 svenskarna. Det fanns en underlig vurm för just DDR inom både VPK och sosseriet på 60-talet och framåt, ungefär som om DDR i alla fall kunde betraktas som den minst obehagliga diktaturen i öst. Vänskapsförbundet Sverige-DDR hade under många år tunga sossar i ledningen.

Det vore onekligen pikant med några sådana namn avslöjade, särskilt under ett valår. Men det finns tyngre skäl än så för att kräva att dokumentationen offentliggörs. Det är en del av vår politiska historia. Här finns unika möjlig-heter att analysera och förstå hur spionerna från öst arbetade när de penetrerade sina fiender i väst. Och till Säkerhetspolisens uppgifter hör knappast att censurera vår historiska forskning.

Men folkpartisterna i DN tillfogade ännu ett argument, som är antingen hycklande eller korkat. De menade att de (toppsossar) som fortfarande är vid liv skulle gå miste om chansen att försvara sig mot eventuellt felaktiga anklagelser om man väntade för länge med att avslöja dem.



Men de personer som skulle hängas ut i medierna efter ett offentliggörande av Säpos dokumentation skulle inte ha en chans att överleva drevet. De skulle utan pardon, skyldiga som oskyldiga, rullas i tjära och fjäder och bäras på stång ut från bygemenskapen. Jag talar av viss erfarenhet. Men för säkerhets

skull kanske jag bör tillfoga att mitt eget namn absolut inte finns i detta DDR-arkiv (då skulle för övrigt Säpo ha överlämnat uppgifterna till viss liberal press).

Jag har ingenting emot att skyldiga spioner utpekas som spioner. Där väger rätten till vår historia tyngre än den personliga integriteten. Men det vore ett ohyggligt övergrepp att utpeka oskyldiga som gamla spioner åt öst.



Och risken är mycket stor. Det beror bland annat på att öststaternas underrättelsetjänster lade stor vikt vid en form av politiskt spioneri som inte förekom i väst. När våra underrättelsetjänster läste tidningar och gjorde

sammanfattningar åt exempelvis statsministern och UD, arbetade östagenterna med regelrätta köp av källor, ett dyrt och tidskrävande system för att uppnå samma resultat. Följaktligen finns en eller annan socialdemokratisk ledarskribent säkert i dessa arkiv. Det som för den lunchätande agenten från DDR är ett underrättelseuppdrag blir för den lunchätande ledarskribenten bara lunch med politiskt samtal, eller rentav gräl. Men i agentens rapportering hem framstår ledarskribenten som en värvad källa.

Därtill kommer ett myller av felkällor. Tänk er till exempel en östtysk agent som lade ut mycket pengar på att uppvakta damer. Men för att motivera kostnaderna hittade han på diverse inhämtade uppgifter från namn på hans eller kollegernas kontaktlistor.



Det blir omöjligt för de utpekade att, som folkpartisterna påstod, värja sig mot sådana uppgifter. En sådan omvänd bevisbörda klarar ingen.

Östtyskland sysslade naturligtvis också med seriöst spioneri av samma slag som vi själva, inriktat på teknik, vapen och ekonomi. Poängen är ändå att det i de ännu hemliga Säpoarkiven finns sant och osant, allvarligt och strunt, i en enda röra. Men garanterat förutsättningar för enastående drev och personförföljelser mot oskyldiga människor.

Likväl har vi en konflikt mellan rätten till vår historia och den moraliska skyldigheten att inte lyncha oskyldiga.



Det finns en lösning på problemet, tror jag efter mycket grubbel. Säpo bör utlämna arkivet till seriös forskning, men med vissa förbehåll. Ungefär som när Säkerhetstjänstkommissionen utredde hela IB-komplexet. Forskarna fick då fram allt väsentligt, men avstod i en mängd fall från att hänga ut enskilda. De skulle med ett sånt arrangemang också få en möjlighet att i lugn och ro intervjua de personer som finns i arkiven. Vilket är något helt annat för de inblandade än att jagas av blodtörstiga medier. Så kan vi rädda en viktig del av vår historia utan att begå oförlåtliga övergrepp.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet