Vårt samhälle har bekräftat Anders Breiviks världsbild

KOLUMNISTER

Det tog tjugo år av missriktad skandinavisk politik att skapa terroristen Anders Behring Breivik och hans okända antal gelikar och sympatisörer. Det var inte Gud som skapade Anders Breivik, som han själv möjligen vill tro, och inte heller någon abstrakt galenskap som många av oss tycks vilja tro. Det var politik i dessa våra ”öppna och demokratiska samhällen”, som politiker från Norges statsminister Jens Stoltenberg till Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson lovsjunger. Vi har alla del i skulden.

Foto: Foto: AP
KVAR I FÖRSLAG MOT ISLAM Försvarsorganisationen NATO överlevde järnridåns fall – som försvar mot islam. Nu leds FN-insatsen i Afghanistan av NATO, en insats som Sverige och Norge deltar i. Bilden är från Mazar-e-Sharif i Afghanistan.

För tjugo år sedan, 1991 på Berts & Ians och Ny demokratis tid, var den politiska rasismen ett skämt i marginalen eller primitiv smågangsterism. Sverigedemokraterna på den tiden bestod av heilbrölande skinnskallar som brände flyktingförläggningar och – med Ian Wachtmeisters indirekta uppmuntran – en moské i Trollhättan. Ny demokrati var blott smygrasistiskt och sade sig vara emot politiska flyktingar enbart av praktiska och ekonomiska skäl. När partiet kom in i riksdagen föreföll det fortfarande som ett förmodligen kortvarigt politiskt skämt.
 

Kortvarigt blev det. Men knappast ett skämt. För när den nya partiledaren Viviann Franzén övergav smygrasismen och öppet spelade ut sina islamofobiska kort, om muslimska ritualmord på barn och om hur svenska skolbarn snart skulle tvingas ligga och be vända mot Mecca – så åkte partiet ur riksdagen. Ingenting tydde då på en möjlig återkomst för ett sådant parti. Tiden var ännu inte mogen.

Men 1991 hände också något annat och mycket större som, även om det var svårt att se det just då, skulle få väldiga konsekvenser för en framväxande rasism. Sovjetunionen gick under och Warszawapakten avvecklades, det kalla kriget var över. Så långt gott och väl. Men underligt nog visade det sig att NATO, som skapats som motvikt till sovjetkommunismen, skulle vara kvar som militär samarbetsorganisation. Motiveringen från NATO-högkvarteret i Bryssel lät mer än lovligt långsökt: nu behövdes NATO som försvar mot islam. Kärnvapenparaply mot en religion!?

Det såg till en början ut som ett skämt och föranledde ingen politisk diskussion, islamofobin i Europa hade ännu inte kommit igång, NATO:s nya tänkta fiende fanns helt enkelt inte. Men det var så det började, med en växande och med tiden alltmer utbredd demonisering av den nye fienden i västerländska medier. Det såg ut som början på en ny korstågsepok. Och även om den känslan till en början inte var allmän i Europa så kände man av den desto starkare i den muslimska världen, där extremister av allsköns slag nu fick vatten på sina kvarnar. Usama bin Ladin, en tidigare allierad med USA, under kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan, vände nu sina vapen och sitt hat mot västvärlden.
 

Terrorattacken den 11 september 2001 är i det perspektivet fortfarande en oförsvarlig men ingen ologisk följd av ett redan tio år gammalt propagandakrig. Och det som varit ett diffust kulturernas krig förvandlades nu till det vi känner som kriget mot terrorismen. George W Bush proklamerade till och med korståg.

Sedan dess bedriver västvärlden ockupation och krig i Irak och Afghanistan. Till och med med norskt och svenskt militärt bidrag. Något som skulle ha förefallit oss alla som fullständigt otänkbart 1991. Därefter har vi lojalt följt med i krigets alla faser, vi har infört långa serier av antidemokratiska lagar riktade mot den inre fienden, det har uppstått en hel litteratur av befängda paranoida föreställningar om ”smygislamisering” eller rentav ett kommande muslimskt maktövertagande med vår kulturs undergång som följd.

Det officiella Sverige och Norge har, liksom många andra länder i Europa, på alla punkter gett Sverigedemokraternas och Fremskrittspartiets mest galna anhängare rätt. För om inte ”muslimerna” var så farliga, varför måste vi då skapa alla dessa nya övervakningslagar? I den svenska riksdagen gick de igenom utan diskussion. Därför att det fanns en allmän övertygelse om den inre fiendens farlighet. Det som från början var ett rent hjärnspöke, eller ett desperat försök att rädda NATO, hade blivit politisk verklighet.

Det öppnade vägen inte bara för Sverigedemokrater och liknande ”nationella” extremister. Plötsligt hade språkbruket förändrats i hela Skandinavien. Det som först hette ”polititiskt korrekta” heter i dag landsförrädare. Jimmie Åkessons nya signalord är ”splittring”. Det betyder att den borgerliga regeringen ”splittrar” folket genom att upplösa sammanhållningen oss vita emellan. Och när han säger det, i tv, är det ingen som längre reagerar.
 

Våra ”öppna och demokratiska samhällen” har å ena sidan bekräftat Anders Breiviks världsbild. Å andra sidan inte accepterat de nödvändiga praktiska konsekvenserna. Följaktligen behärskas vi av landsförrädiska kulturmarxister som måste bekämpas med våld för att rädda oss från undergång. Om detta är galenskap finns det åtminstone logik i galenskapen.

FAKTA

För övrigt anser jag att ...

... Det är svårt att gissa vilken kulturmarxist som sade (i TV4:s Nyhetsmorgon): ”Vi ska vara väldigt försiktiga och inte rusa iväg. När jägaren går så långt att han blir odemokratisk i sitt sätt att jaga, har vi förlorat slaget fullständigt.” Svar: Säpochefen Anders Danielsson.

... Den största musikaliska upplevelsen som stått till buds i Sommarsverige var konserterna med Benny Anderssons orkester, BAO. Livet måste alltid gå vidare.

ARTIKELN HANDLAR OM