Vi fick riskkapitalister och gamla kissblöjor av socialdemokratin

Foto: Robin Lorentz-Allard (Bilden är manipulerad)
OVANLIGT BLÅ En majoritet av svenskarna tycks vid det här laget ha genomskådat privatiseringsgeschäftet – men inte en ovanligt blå Stefan Löfven. Att ta bort risk­kapitalisternas vinster ”låter sig inte göras”, meddelade han i sin första partiledardebatt i tv.
KOLUMNISTER

Jag förstår mig inte längre på Socialdemokraterna. Moderaterna och Sverigedemokraterna är däremot lätta att begripa. De har en tydlig ideologi och klara mål. Men det har inte längre Socialdemokraterna och det är högst mysteriöst.

Utan att kunna bevisa det tror jag att det finns ett samband mellan den socialdemokratiska avideologiseringen och Sovjetunionens sammanbrott. Det låter foliehatt, jag vet. För vad man än kan beskylla Socialdemokraterna för så inte går det att kalla dem mjuka mot sovjetkommunismen. Den rollen i svensk politik spelades enbart av Vänsterpartiet och dess föregångare VPK och SKP.

Följaktligen fanns anledning att höja ögonbrynen högt när Carl Bildt i början av 90-talet körde det sovjetiska sammanbrottet i halsen på Ingvar Carlsson för att bevisa att all socialism låg på historiens sophög, ty nu fanns blott den enda (kapitalistiska) vägen.

Det tedde sig som ett argument i fräckaste laget. Då, kring 1991. Åtminstone i Sverige.

Men internationellt fungerar det. Med början i USA – där befolkningen inte kan skilja mellan socialdemokrati och kommunism, eller för den delen mellan den egna konstitutionen och det kommunistiska manifestet – proklamerades kapitalismens slutgiltiga seger. Storbritannien och hela den angloamerikanska medievärlden följde efter. Det kapitalistiska segerruset svepte vidare in över Europa och därmed också Sverige. Carl Bildts tal om den enda vägen framstod inte längre som ett skämt.

Varför Socialdemokraterna då inte kunde stå emot och hålla fast vid sin solidaritetsideologi får statsvetare och historiker försöka förklara. Men vad som faktiskt hände är ganska klart. Socialdemokraterna splittrades ideologiskt mellan två block som kallades ”traditionalister” (socialdemokrater) och ”förnyare” (socialdemokrater av ny, kapitalistisk typ). Till en början tedde sig motsättningen inte särskilt dramatisk. Socialdemokratin har alltid varit för blandekonomi, alltså statlig och privat företagsamhet sida vid sida. Och det var båda dessa falanger fortfarande. Men de så kallade för­nyarna visade sig snart dramatiskt förändringsvilliga i sin strävan att skapa en socialdemokrati med kapitalistiskt ansikte. Och de vann.

I dag tjugo år senare ser vi resultatet av den segern och det är något som då skulle ha framstått som en helt orealistisk undergångsvision. Vem i 1991 års partiledning skulle ens i sina mardrömmar kunna föreställa sig ett Sverige bara ett par decennier fram i tiden som ett land med följande förändringar:

Att vi i tio års tid låtit svensk militär slåss på USA:s sida i ett asiatiskt krig lika orättfärdigt och lika hopplöst att vinna som Vietnamkriget.

Att vi i dag skulle låta skattebetalarna finansiera privatskolor för mer eller mindra galna kristna sekter och islamistiska extremister.

Att privatskolebranschen skulle vara på väg att övertas av vinstdrivande roffarkapitalister som lade beslag på skattebetalarnas pengar genom att försämra undervisningen och smita med vinsten till dubiösa skatteparadis.

Att Televerket skulle vara börsnoterat och marknaderna för post, elektricitet och apotek också privatiserats, med självklara försämringar och högre pris som följd.

Att vård och omsorg var på väg att privatiseras av likartade storföretag som tjänade pengar på sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och vinst.

Att stora delar av det kommunala bostadsbeståndet privatiserats.

Samt att allt detta, avsett att försämra livet för de mest behövande och överföra så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar till privatkapitalister, har skett utan hårdnackat socialdemokratiskt motstånd.

Ingen socialdemokrat hade kunnat föreställa sig denna kapitalistiska monsterutveckling 1991. Ingen annan heller, skulle jag vilja påstå. Kanske inte ens Carl Bildt.

De kapitalistsvärmande Socialdemokraterna (”förnyarna”) kan ha haft en del till synes goda argument. De lovsjöng ”eldsjälar” som skulle förvandla skolan till ett pyssligt Montessoriparadis och renhjärtade personer som inom vården skulle ägna extra tid till personlig omsorg och skogspromenader. I stället fick vi riskkapitalister och kissblöjor. ”Förnyarna” hade fel, vilket numera är bevisat.

Ändå, för att ta ett enda exempel, så ställer sig partiledare Löfven till höger om Expressens ledarsida när det gäller privatiseringen av skolväsendet. Att ta bort riskkapitalisternas vinster ”låter sig inte göras”, meddelade han i sin första partiledardebatt i TV. Medan Expressen påpekar att: ”Vid sidan av Sverige och Chile finns det inga länder i världen som tillåter skattefinansierade friskolor med fri vinstutdelning. Det anses till och med för höger för högern i Storbritannien och USA”.

Men inte för Stefan Löfven? Det är obegripligt. En majoritet av svenska folket tycks vid det här laget ha genomskådat privatiseringsgeschäftet. Restaurering borde vara en valvinnarfråga. Ändå vägrar Socialdemokraterna att bli socialdemokrater.

Därför förstår jag mig inte på dem.

För övrigt anser jag …

... det mest glädjande med EM i fotboll var att varken italienarna eller engelsmännen gick till final. PS: så går det när man skickar texter i förväg.

... det mest glädjande med utvecklingen inom svensk opinion framgår tydligt av SOM-institutets senaste undersökning. Flyktingmotståndet minskar stadigt sedan Ny Demokrati lanserade främlingsfientlighet på 90-talet. Och SD har inte kunnat påverka den utvecklingen.

ARTIKELN HANDLAR OM