Iran vill ”vi” inte vara kompisar med – men Saudiarabien går bra

KOLUMNISTER

Utrikesminister Carl Bildt utsattes häromdagen för ett israeliskt tjyvnyp. Det var visserligen mer komiskt än välförtjänt. Han anklagades för att vara för mjuk mot Iran, ty han ­ville sälja telefoner.

Kung Carl XVI Gustaf hedrade Saudiarabiens kung Abdullah med förtjänsttecknet Bronsvargen i form av en medalj förra hösten.

I den västliga USA-dominerade ­politiska gemenskapen – förlåt omskrivningen men det finns ännu ingen vedertagen term för detta ”vi” – är förstås Iranvänlighet en beskyllning jämförbar med förräderi. Det beror på att Iran för närvarande innehar den ­muslimska världens Svarte Petter och därför är vårt mest troliga nästa militära mål.

Sant är förstås att Iran är en ­kvalificerad skurkstat, en islamistisk diktatur i högsta elitklass. Det är Saudiarabien också, men de är våra allierade och till dem kan vi ­inte bara sälja telefoner utan till och med vapenfabriker.

Vilken av de två staterna som är vidrigast ur ett allmänt demokratiskt-­humanistiskt perspektiv är inte lätt att avgöra, även om det finns grader i helvetet. Skillnaden mellan de två är att Iran är en urgammal kulturnation med en stor välutbildad demokratisk ­opposition medan Saudiarabien är en nybildad skurkstat, utan demokratisk opposition, ledd av ett rövarband. Det sista är inte ens en förolämpning, ­snarare smicker.

Beduinstammen Saud var nämligen just ett rövarband vars kultur ­vilade på en enda arbetsform, att ständigt råna sina grannar. Sedan mitten av 1700-talet var dessa saudier i allians med ett ännu värre rövarband, wahabiterna, som utvecklat en egen form av islam, den sannolikt mest primitiva och barbariska av alla kända varianter.

Denna wahabism är i dag stats­religion i Saudiarabien. De mest grundläggande föreställningarna ­inom wahabismen kan beskrivas kort och enkelt. Döda först alla shiamuslimer, därefter alla judar och till sist alla kristna.

Under sina rånarexpeditioner på 1930-talet lyckades ledarshejken Ibn Saud inta de heliga städerna Mecka och Medina, varvid han lät plundra profeten Muhammeds grav, eftersom wahabiterna hade särskilda föreställningar om hur gravar bör se ut. Efter någon tid skulle rövarbandet normalt ha galopperat tillbaka ut i öknen. Men av någon anledning fick Ibn Saud för sig att utropa ett ”kungarike” upp­kallat efter honom själv. Det var ­kanske ett skämt, åtminstone upp­fattades det så i omvärlden.

Men en geologisk slump ändrade nu historiens gång. Samtidigt som det rimligtvis mycket kortlivade ”kungadömet” proklamerades fann amerikanska prospektörer vad som skulle visa sig vara världens största oljefyndig­heter. USA, som till skillnad från de gamla kolonialmakterna, inte hade ­något fotfäste i Mellanöstern höll sig snabbt framme och ”erkände” kungadömet Saudiarabien. Affären var självklar till sin innebörd. Politiskt erkännande och militärt beskydd mot olja.

För att göra en kort historia ännu kortare. Gangsterregimen Saudiarabien är jämte Israel numera USA:s närmaste allierade i Mellanöstern. Det är därför Sverige kan sälja vapenfabriker till dem. De cirka 5 000 sysslolösa saudiska prinsarna finansierar huvuddelen av all islamistisk terrorism världen över och har snart i grunden saboterat undervisnings­väsendet i Pakistan genom att ersätta skolor med en absurd form av fri­skolor, madrasas, där eleven under sju års flit har en enda uppgift, att lära sig koranen utantill, innan det är dags att söka det enda jobb en sådan utbildning kvalificerar till, som självmordsbombare. De afghanska talibanerna har ingen centralasiatisk tradition, de är wahabiter, uppfunna och finansierade av de saudiska prinsarna.

USA får alltså händerna fulla med sina vänners organisation av terrorismen i Pakistan och ­Afghanistan. Hittills har USA, enligt en studie från universiteten i New York och Stanford, utfört 340 ­attacker med förarlösa plan i Pakistan och dödat 884 civila offer, därav 176 barn.

Följaktligen ser, enligt samma studie, 74 procent av befolkningen i Pakistan USA som en dödsfiende. ­Vilket naturligtvis skapar utmärkt jordmån för uppväxten av en ny generation västhatande terrorister.

Om ”vi” alltså förberedde ett militärt ingripande mot allas vår fiende Saudiarabien funnes åtminstone ­någon logik i galenskapen. Saudiernas förtryck av de cirka 400 andra beduinstammarna, deras förföljelse mot den stora shiabefolkningen i landets östra delar, deras slavsamhälle och ­deras funktion som motorn bakom den islamistiska terrorismen kunde få ett slut. Världen skulle då kunna bli bättre.

Men i stället är det alltså Iran, som åtminstone inte sysslar med internationell terrorism, som hamrandet på krigstrummorna nu gäller. Större otjänst kan vi inte göra den demokratiska oppositionen i Iran. Större tjänst kan vi inte göra terrorprinsarna i Saudiarabien.

Ett krig mot Iran går dessutom inte att vinna, än mindre än kriget i Afghanistan. Det kommer att föras till havs och från luften. Pass därför upp när våra flaggviftande bomb­liberaler börjar kräva svenska ­ubåtar i Persiska viken.

För övrigt anser jag...

... skolan bör återförstatligas så att alla barn får rätt till lika ‧utbildning.

... det är högst besynnerligt att Aftonbladets reporter Anders Johansson ännu inte bett om ursäkt för att han skrev ett helt lögnkapitel om mig i sin kungaskvallerbok. Skall jag behöva ägna en hel kolumn åt skiten?

... Täppas Fogelberg möjligen skämtat grovt med hundkonstnären Vilks yttrandefrihet. Men det duger inte som skäl för att stänga av Täppas yttrandefrihet på Sveriges Radio.