Privatisering gör att bedragare smiter med skattepengar

1 av 2
Drabbar de äldre Kronparksgården, ­eller Rondellen, i Uppsala är ett av vårdhemmen det privata företaget Attendo driver. Förra året dog en man där när han lämnades i sin egen avföring. Det är bara ett av flera fall av vanvård inom den privatiserade välfärden.
KOLUMNISTER

Attendo, ett av skandalföre­tagen i den privatiserade vårdsvängen, lyckades hålla sig under mediernas radar i drygt ett år. Men nu har man åkt fast igen.

I Dagens Nyheter trädde änkan ­efter en man som varit svårt demens­sjuk fram och berättade att Attendo krävde henne på 70 000 kronor i ­reparationskostnader för mannens äldreboende. Sista tiden i sitt liv ­hade han varit svårt förvirrad och ­eftersom Attendo inte ägnade ­honom tillräcklig tillsyn, det är ju på sådant företaget gör sina vinster, det är ­själva affärsidén, hade han kissat ner parkettgolvet. Och eftersom ingen städade förstördes golvet.

När historien publicerades var ­indignationen lätt att förstå, till och med för cheferna på Attendo. Efter DN:s avslöjande tog Attendo på sig kostnaden för den skada man själva åstadkommit genom sin vanvård, ”fast man egentligen inte borde” (DN 7 juli).

Förra året när Attendo drog på sig mediernas uppmärksamhet hade man en lång rad skandaler att svara för. En 83-årig man hade lämnats att dö i sin avföring (Rondellen i Uppsala), en man i Lidingö fick inte sina sår omslagna på tolv dagar (Baggeby gård), en patient fick ligga tre dagar med fluglarver i sitt sår (Sälgen i Höganäs), tre anställda vid Sörgården i Rottne utanför Växjö slog vad om när en äldre kvinna skulle dö och skojade med att klä henne i solglasögon när hon verk­ligen dött. Och så vidare. Vanvård är vinstgivande. Attendos årsvinster under senare år ligger mellan 200 och 300 miljoner.

Stormen mot Attendo förra året minskade knappast när det visade sig att man hade planer på att sälja. Då skulle den unge direktören Henrik Borelius, den högst ansvarige för vanvården, göra ett klipp på minst 500 miljoner. Man beslöt sig för att vänta med försäljningen tills stormen blåst över. I nuläget har direktör Borelius chans till dubbelt klipp, vill det sig blir han miljardär.

Direktör Borelius är ett intressant exempel på moderatkultur. Han är bror till Maria Borelius som satte snabbhetsrekord som moderat ­minister när det visade sig att hon var en utstuderad skattefuskare som bland annat drev sommarnöje i ­Sydfrankrike och på Västkusten i bolags­form (!), AB Månsken och AB Solsken, givetvis båda registrerade på skattesmitarön Jersey.

Som lök på denna stora lax sitter ­direktör Borelius i regeringen Reinfeldts särskilda råd för att ”utveckla välfärden”, det vill säga privatisera den. Eftersom han borde vara nöjd med ”utvecklingen” hittills, åtmin­stone för egen del, är hans råd till regeringen inte svåra att gissa. Men socialminister Göran Hägglund är helt oförstående till tanken att här skulle föreligga en jävssituation.

Stefan Löfven har som vanligt ­inte sagt ett ord om saken. Men faktiskt gick partisekreteraren Carin Jämtin ut med en debattartikel i Afton­bladet (18 juli). Och nu skulle det väl äntligen smälla. Trodde jag, och säkert många andra, som med spänning började läsa. Man fick dock tji. Ty partisekreterarens text mynnade ut i krav som varken var djärva eller siktade mot nya mål:

”Vi socialdemokrater har förslag om nationella kvalitetslagar för ­ordning och reda i välfärden för att förbättra kvaliteten och avsevärt ­begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras.”

Åh fan. ”Mångfald och valfrihet” är de borgerliga partiernas formel för det rådande systemet. Det skall alltså Socialdemokraterna garantera. ”Ordning och reda” kan ingen vara emot, det 80 procent av befolkningen är emot är privatiseringen av skola, vård och omsorg. Och vad än ”nationella kvalitetslagar” skulle ­vara för något så ­inte lär det bita på kapitalistiska vanvårdare som direktör Borelius. Och att ”avsevärt” begränsa vinsterna är juridiskt omöjligt. Borelius blir ju miljardär vid själva försäljningsklippet. Dessutom håller den här ­typen av riskkapitalister till i skatteparadis som Cayman Islands, Jersey och Guernsey.

Frågan om privatiseringen av välfärden är ingen skatteteknisk ­fråga, det är en ideologisk fråga. Och vad annars gäller konsten att dribbla med skatteregler och hitta kreativa smitvägar är dessa kapitalister minst sagt resursstarka. För varje liten skatteregel som Carin Jämtin kan tänka ut kan direktör Borelius och hans stab av jurister finna minst två sätt att smita undan. Jag har ytterst svårt att tro att en så erfaren politiker som Carin Jämtin inte skulle förstå dessa enkla sammanhang.

Felet är alltså privatiseringshysterin som sådan, det system som skapat ett rakt samband mellan kissblöjor i äldrevården och vinster på Cayman Islands. Desto värre när det är våra skattepengar som finansierar alla dessa bedragare och vanvårdare.

Socialdemokraternas hårdnackade vägran att slå bollen i öppet mål framstår för var dag som alltmer gåtfullt.

För övrigt anser jag...

… Stefan Löfven närmast ­gjorde parodi på sig själv när han under Almedalsveckan fick en ­fråga om hur han såg på visslaren Edward Snowdens situation. Och då meddelade att där hade han inte heller någon uppfattning. En blivande statsminister?

… vi innan vi slår oss alltför mycket för bröstet bör ­betänka att om en svensk motsvarighet till Edward Snowden gått till, säg DN, med motsvarande avslöjande, hade det resulterat i hårda fängelsedomar både för visslaren och DN:s journalister.

ARTIKELN HANDLAR OM