En thrillermardröm jag aldrig hade kunnat hitta på

Foto: HENRIK HANSSON
En bok om fallet Quick har givits ut av Dan Josefsson.
KOLUMNISTER

Jag trodde ingenting längre kunde överraska mig när det gällde rättsskandalen Thomas Quick. Jag trodde aldrig att vi skulle få svar på den avgörande frågan varför detta kunde hända. Och, kan jag försäkra, jag trodde att jag aldrig mer skulle finna anledning att, efter mer än tio års tjatande, återkomma till ämnet - just därför att vi aldrig skulle få svar på frågan varför. Framför allt skulle vi inte få någon hjälp av en högst eventuell statlig kommission eller utredning. För hur skulle en statlig utredare gå till väga om han exempelvis skulle fråga en polis varför denne ljög gång på gång inför rätta för att sätta fast en oskyldig människa för mord?

Frågan varför såg ut att vara för evigt förborgad. Men de journalistiska undrens tid är tydligen inte förbi. I sin nyutkomna bok ”Mannen som slutade ljuga” har journalisten Dan Josefsson (ej att förväxla med den i mitt tycke sadistiske småviltjägaren Janne i SVT) faktiskt levererat svaret.

Jag återkommer till det, skriver jag det genast verkar det alltför osannolikt, ungefär som i värsta amerikanska konspirationsthrillern.

Så låt mig först rekapitulera vad vi vet, till följd av journalisten Hannes Råstams arbete och den efterföljande resningsprocessen som otvetydigt friade Quick från alla de åtta morddomarna:

Åklagare och polis förde under en lång följd av år ett flertal domstolar bakom ljuset genom att presentera en falsk och manipulerad bevisning som vilken domstol som helst skulle ha gått på. Till stöd hade de en vetenskaplig expertis som intygade att allt var sant och otvetydigt enligt alla tänkbara vetenskapliga kriterier. Så gick det till, men det var självklart oerhört svårt att förstå varför. Här blev vi utlämnade till gissningar som handlade om allt från karriärsugenhet till en sorts åklagarpolisiär sektbildning.

Det handlade verkligen om en sekt, det är det Dan Josefsson nu avslöjat. Men det var en sekt som verkade bakom scenen och inte syntes utåt och bestod av psykologer och fullvärdiga eller blivande psykoterapeuter.

Översta guru i denna psykologsekt hette Margit Norell och var utåt en helt okänd vetenskapskvinna, mycket beroende på att hon aldrig lyckats med någon akademisk karriär.

Hon måtte ändå ha varit en ytterst karismatisk människa eftersom sektens medlemmar inte bara dyrkade henne utan också samfällt gick i terapi hos henne för att få sitt innersta själsliv tolkat, förklarat och korrigerat. Bland sektmedlemmarna fanns de psykologer som gav Thomas Quick psykoterapi på Säters sjukhus. Gurun Margit Norell var ”handledare” till dem alla, det vill säga instruerade dem hur terapin med Quick skulle genomföras och vilka frågor som skulle besvaras. Målet för verksamheten i sekten var i första hand Margit Norells kommande världsberömmelse och revansch på den akademiska världen genom arbetet ”Thomas Quicks värld”. Det var hon, gurun, som var Quicks egentliga psykoterapeut. Bland hennes mest devota lärljungar fanns också Sven Å Christianson, åklagarens vetenskapliga stjärnvittne.

Guru Norells vetenskapliga teori gick ut på att minst hälften av mänskligheten utsatts för incest i barndomen, men trängt undan dessa minnen. Terapeutens uppgift blev i första hand att framkalla dessa dolda minnen (inom seriös vetenskap är detta ingenting annat än mumbo jumbo efter 1995).

Thomas Quick instruerades i dessa teorier, bombades full med narkotiska preparat och hade inte en nykter stund på tio år, men var entusiastiskt med på noterna. Snart hade han hittat det bortträngda minnet av hur hans mor stående bredbent födde en lillebror Simon, hur fadern våldtog honom samtidigt som han styckade lillebror Simon och tvingade Quick, fyra år gammal, att äta valda delar av liket och därefter på cykel följa med för att begrava resterna av måltiden.

Det var alltså inget dåligt ”bortträngt minne” Quick bjöd på. Men i stället för skepsis mötte hans bekännelse våldsam entusiasm från Margit Norell. Eftersom en sådan ovanligt traumatisk barndomsupplevelse kunde förklara de mest bestialiska mord i framtiden, eftersom morden var något guru Norell kallade ”återgestaltning”, ett sätt att i handling snarare än ord berätta om lidandet.

Under de följande åren levererade Quick det ena mordet värre än det andra. Psykologerna kom fram till att de narkotiska preparaten hade en mycket positiv effekt på Quicks förmåga att genom ”regrediering” (att i ett sorts trancetillstånd återvända till de bortträngda minnena) hitta på den ena kannibalorgien värre än den andra. Det var så det gick till, år ut och år in. Ju mer han hittade på, desto mera knark i belöning.

I något decennium umgicks polisen Seppo Penttinen i denna gruppgalenskap där man inte kunde skilja mellan ”terapi” och förhör. Han blev troende och när han enligt Dan Josefsson ljög inför rätta om all bevisning så gjorde han det, enligt författaren, för att hjälpa rättvisan på traven, lika övertygad som sektmedlemmarna om att Quick var skyldig, som att han egentligen talade sanning när han ljög.

Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat hitta på en sådan psykologisk thrillermardröm.

Det var en sekt som verkade bakom scenen och inte syntes utåt och bestod av psykolog­er och fullvärdiga eller blivande psykoterapeuter

För övrigt anser jag att ...

… det är skandal att Jonas Gardell inte ens nominerades till Augustpriset. Hans trilogi om 1980-talets bögpest var ju mycket viktigare än de andra nominerades verk tillsammans. I stället får vi gratulera honom till att han i dag firar 50 år.

… men å andra sidan kan man hoppas på att Dan Josefsson får Augustpriset i fackboksklassen. Det kanske är att hoppas för mycket, särskilt om jag rekommenderar. Men Dan Josefsson får väl trösta sig med kommande journalistpriser. Eh … tror jag.

ARTIKELN HANDLAR OM