Kriget mot terrorn är ett större hot mot oss än själva terrorismen

Foto: MAGNUS WENNMAN
Terrordåden i Paris orsakade kollektiv galenskap bland politiker och myndigheter, som vill skydda demokratin genom att inskränka den. Men det stora hotet är mentalt, inte fysiskt. Här Säpochefen Anders Thornberg.
KOLUMNISTER

Fortfarande utgör risken att skada sig genom att halka i badkaret ett betydligt större fysiskt hot mot svenska folket än den islamistiska terrorismen. ­Likaså risken att sätta kycklingben i halsen. För att inte tala om trafiken.

Den islamistiska terrorismen har hittills skördat ett dödsoffer i Sverige, nämligen självsprängaren i Stockholm. Den vita rasistiska terrorismen har däremot skördat något ­dussin människoliv genom åren av ”krig mot terrorismen”.

Jag är väl medveten om att dessa enkla påpekanden väcker raseri på sina håll, särskilt bland sverige­demokrater. Men så här ser det rent faktiska läget ut och det går inte att prata bort.

Ändå utgör detta krig mot terrorismen det tveklöst största hotet mot Sverige i vår tid. Men således inte på det fysiska planet, utan på det mentala. Terroristerna har enastående framgångar när det gäller att framkalla galenskap bland våra myndigheter och politiker. Det ­undergräver vår demokrati.

Härförleden drabbades Säpo som bekant av akut fnatt. Säpo­chefen Anders Thornberg sammankallade till presskonferens, höjde terror­hotet till en fyra på den femgradiga skalan, inkallade terroriststyrkan och hundratals extrapoliser och utlyste jakt på en namngiven flykting från Syrien som, eftersom han var oskyldig, kunde gripas vid ett asylboende i Boliden tämligen omgående. Men då hade medierna redan smittats av galenskapen. Och självklart politikerna. Stefan Löfven gratulerade till den lysande operationen. Rikspolischefen Dan ­Eliasson förklarade sig beredd att ”hälla ett regn av guldstjärnor över de polisanställda och deras förmåga”. Den notoriske ”terrorexperten” Magnus Ranstorp, mediernas älskling eftersom han alltid bekräftar de värsta farhågor, meddelade trium­ferande att den kraftfulla insatsen mot en oskyldig flykting bevisade att Sverige hade en mycket kapabel säkerhetspolis.

Den akuta orsaken till detta utbrott av kollektiv galenskap är inte svår att peka ut. Det är förstås det omfattande terrorangreppet från IS i Paris med hundratals dödade och skadade. Förloppet därefter följde det vanliga mönstret. Ut hoppade genast den franske presidenten François Hollande och förklarade att Frankrike nu befann sig i krig och skulle hämnas med såväl hangar­fartyg som nya fruktans­värda terroristlagar.

Och det var så det började, efter den 11 september 2001. Då var det George W Bush som förklarade krig. Vid den tidpunkten beräknades ­antalet terroristdåd i världen till 1 800. Och i Irak och Syrien fanns över ­huvud taget ingen islamistisk terrorism. I dag, efter ett och ett halvt ­decenniums krigande mot ­terrorism och efter raserandet av ­såväl Irak som Libyen beräknas ­antalet terroristdåd i världen till nästan tio ­gånger så många, 18 000. Och Irak/Syrien utgör basen för det allra största terroristhotet IS. På det rent fysiska planet, räknat i antalet döda kroppar, har alltså kriget mot terrorismen varit kontraproduktivt. Även om det inte drabbat oss särskilt hårt i Europa eller Nordamerika jämfört med den stora massaker som pågått inom muslimska länder.

Återigen, det stora hotet mot oss är inte fysiskt, utan mentalt. Inte ­bara vår säkerhetspolis riskerar att drabbas av galenskap såsom i den senaste uppvisningen. Än värre, ­våra politiker anfäktas och börjar vifta med antidemokratiska lagar. Inte heller det är nytt för i år. ­Redan 2002 drev Thomas ­Bodström fram nya terroristlagar som skulle göra det lättare att döma oskyldiga människor.

Det fungerade inte på grund av dom­stolarnas och juristernas motstånd. ­Fyra av fem terrorist­rättegångar i Sverige där man försökt ­döma till fängelse för otillåten tankeverksamhet, felaktiga politiska uppfattningar och dumma yttranden i avlyssnade telefoner slutade med frikännande. Bodströms lagar räckte inte till för att döma oskyldiga.

Det är det problemet som nu alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet beslutat sig för att i stor enighet åtgärda. Och fort ska det gå. Buggning av muslimers sovrum är redan ­tillåtet. Likaså obegränsad telefonavlyssning. Alltså är det dags att skaffa sig kontroll över medborgarnas datorer. För att skydda demokratin skall man för femtioelfte gången inskränka den. Också det är galenskap.

Demokratins starkaste försvar ­borde vara demokratin, just den kraft som terroristerna inte kan ­skada eller komma åt. Det kan bara vi själva. Usama bin Ladin måtte, om han nu befinner sig i paradiset med 72 oskulder, skratta sig fördärvad åt vår självmordspolitik. För ­inte kan han väl ­någonsin ha föreställt sig att kriget mot demokratin gick att vinna med hjälp av våra egna politiker och säkerhets­poliser.

FAKTA

För övrigt anser jag att...

... det finns glimtar av klarsyn även utanför Vänsterpartiet. Carl Bildt: ”Hysteri bör inte ligga till grund för nya lagar. Statstrojaner i medborgarnas datorer är ingen småsak”. Eller Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet: ”Rädslan är en väldigt dålig rådgivare. Nu springer alla väldigt fort i en riktning och det känns djupt bekymmersamt.” Inte heller ordföranden i Högsta domstolen, som instämt, kan beskyllas att vara vänsterpartist.