Det var dumt sagt av Kaplan - men drevet är hyckleri

fälld av sin groda Förre bostadsministern Mehmet Kaplan gjorde en olycksalig jämförelse mellan Israel och den tyska raspolitiken på 1930-talet. Liberalerna låtsades missförstå och det ohederliga drevet var ett faktum. Foto
KOLUMNISTER

Förre bostadsministern ­Mehmet Kaplans jämförelse mellan Hitlertysklands ­behandling av judar under 1930-talet och Israels senare behandling av araber stod honom dyrt. Enligt flera liberala ledarskribenter och kommentatorer var det just det yttrandet som fällde honom.

Så skrev till exempel Sydsvenskans vanligtvis skarpsinnige Per T Ohlsson: ”Den som sviktar i sin hållning till den största för­brytelsen i mänsklighetens historia bör med rätta betraktas som demokratiskt opålitlig.”

Det kan man hålla med om. Men på den punkten är Mehmet Kaplan oskyldig. Han gjorde ingen jämförelse mellan Israels politik och det ­nazistiska folkmordsprojektet som tog sin början 1941. Kaplan talade om den tyska raspolitiken på 1930-talet, vilket är en helt annan sak.

Det var likväl dumt sagt. Det är att be om alla de avsiktliga missförstånd som blev den automatiska ­följden. Som Expressens politiske kommentator K-G Bergström föga elegant formulerade saken: ”Hitler uppträdde inte direkt som någon ­judevän före andra världskriget ­heller.”

Det kan man också hålla med om. Men Kaplan jämförde den nazistiska raspolitiken på 30-talet med Israels betydligt längre och mer omfattande syndaregister. Mellan 600 000 och 800 000 palestinier fördrevs med våld 1967 från de områden Israel då ockuperade och därefter annekterade. I onsdags visade SVT en tysk-­israelisk dokumentärfilm från det kriget där bland andra den ständige israeliske nobelpriskandidaten Amos Oz medverkade. Bland ­mycket annat redovisades hur israeliska soldater efter segern i Sinai ­ägnade sig åt drevjakter på obeväpnade egypter och hur flyende män­niskor i Golanområdet, där en stad och 80 byar ”evakuerades”, utsattes för slumpvisa mord och hur karavaner av flyktingar ”decimerades”. Man plockade alltså ut männen och sköt dem och drev undan kvinnor och barn.

Enbart det som skildrades i denna film skulle på ett rent sakligt plan motivera Kaplans olycksaliga jämförelse. Till detta kommer Israels olika krig mot Gaza där man använt vit fosfor mot civila, bombat sjukhus och mördat tusentals kvinnor och barn. Och i Gaza hålls nu en och en halv miljon palestinier avspärrade i vad som kan beskrivas som världens största utomhusfängelse. Invånarna i de av Israel ockuperade områdena är antingen fördrivna eller utsätts för en systematisk apartheidpolitik. Så visst haltade Mehmet Kaplans jämförelse högst betänkligt.

Jag vågar påstå att ingen enda av de liberaler som gick till rasande ­angrepp mot Kaplan är okunnig om dessa välkända historiska och sam­tida fakta.

Måttet av hyckleri och ohederlighet i det liberala drev som riktades mot honom är nästan lika stort som måttet av hans eget oförstånd att bjuda på den möjligheten.

Det finns ingen politisk fråga som är så känslostyrd som konflikten mellan Israel och Palestina. Det mest vägande skälet till att det ­förhåller sig så är Förintelsen. För Israels anhängare kan vad som helst när det gäller israeliska krigsförbrytelser ursäktas med att inget brott hittills i vår mänskliga historia kan jämföras med Förintelsen.

Också detta visste varenda liberal ledarskribent när de låtsades missförstå Kaplan och avfärdade honom som antisemit för något han faktiskt inte sagt. Och ingen av dem protesterade.

Men ingen annan protesterade heller och jag vet varför. Sverige­demokraterna har övergett sin, med tanke på deras nazistiska ursprung, mer naturliga antisemitism. Nu har de blivit Israels mest hängivna försvarare. Det betyder att den som säger emot det här ohederliga ­drevet får alla de så kallade fotsoldaterna över sig. Och det är inte så kul, därom har många av oss blivit väl varse. De ­liberala ledar­skribenterna kan helt enkelt ta skydd bakom dessa fotsoldater.

Men det är heller ingen tillfällighet att Israels försvarare ­numera klamrar sig fast vid en diskussion som skall handla mer om Förintelsen och antisemitism än om Israels förfärliga politik. Då slipper de ­undan den fråga som blir outhärdligt svår för den som in i det sista vill stödja Israels politik.

För Israel har inte visat någon som helst avsikt att lämna de områden man nu ockuperar. Och Israel definierar sig själv som en judisk stat. Israels mest hängivna vänner använder också gärna den definitionen. Så vad händer då med den ­invånare som inte är jude?

Det finns inget annat svar på den frågan än apartheid. Det inser ­varenda liberal ledarskribent. Och man kan förstå att de helst undviker den diskussionen, hur avgörande den än är. Hellre då tala om Förintelsen och antisemitism och starta drev för minsta felsägelse av minsta journalist eller politiker. Bekvämast så. Och numera dessutom med ­beskydd från de ­sverigedemokratiska fotsoldaterna.

För övrigt anser jag att ...

... vi får sända en tacksamhetens tanke till IS-terroristerna för deras omsorg att noga informera Expressen om sina planer på terror i Sverige, hur många de är och var i landet de befinner sig. Men de kanske bara är lata. På så vis kan ju tidningen sköta deras hotelser.

… det är dags för Rapport att ­bestämma sig. Är vi en enda person i publiken som skall hälsas ”välkommen” eller är vi flera ”välkomna”? Eller är det Katarina Sandström som tror att hon bara har en tittare?

ARTIKELN HANDLAR OM